Constantine 2005

Filmatiserade serietidningar är faktiskt inte något nytt, men det är under de senaste åren som Hollywood insett att det finns stora pengar att tjäna inom denna genre. ”Hellboy”, ”The Punisher”, ”Hulk”, ”Catwoman”, ”Spider-Man” – ja, ni som läser detta förstår säkert vilken omfattning jag syftar på. Det senaste tillskottet är ”Constantine”, baserad på vuxenserien ”John Constantine: Hellblazer”. Eftersom jag, tyvärr, praktiskt taget inte har någon erfarenhet alls av denna litteraturkategori, har jag surfat runt på lite olika forum för att få veta vad det finns för åsikter kring filmatiserade serietidningar. För åsikter finns det. I många inlägg brukar upprörda fantaster ge utlopp för sin frustration över att hjälten skildrats på helt fel sätt och av filmmakarna fått missvisande egenskaper. Diskussionerna och engagemanget på dessa sidor får mig att ana att jag nog missat en hel del genom att fördomsfullt betrakta serietidningar som lektyr för lågstadieelever.

John Constantine (Keanu Reeves), lungsjuk exorcist och storrökare, tillbringar dagarna (och även nätterna kan vi förmoda) med att driva ut onda andar/demoner ur de stackare som råkat bli besatta. Detta sker dock ej av altruistiska skäl. Constantine har sedan födseln haft förmågan att se, förutom det som alla vanliga människor ser, demoner och änglar. Missförstådd av sin omgivning och plågad av sina syner försökte Constantine, tidigt, begå självmord. Nu, 20 år senare, betraktas han på det överjordiska planet som självmördare, för vilken det endast finns en plats tillgänglig efter döden: i helvetet. Och för att undgå ett sådant slut försöker Constantine köpa sig in i himmelriket genom att begå så många goda gärningar (det vill säga rädda så många besatta) som möjligt. Som alla troende, religionsintresserade och uppmärksamma elever på religionslektionerna säkert vet är detta dock inte tillräckligt. För att en välmenande handling skall bli godkänd i både himlen och helvetet, måste den utföras helhjärtat och utan några baktankar. Sådan är situationen när Constantine, efter en vanlig arbetsdag, söks upp av polisen Angela Dodson (Rachel Weisz) som ber honom om hjälp med att finna orsaken till hennes tvillingsysters (Rachel Weisz) påstådda självmord. Och därmed är kampen för att rädda ännu ett par själar igång.

När jag gick ut från biografen kunde jag inte undgå att höra två besökare (och förmodligen recensenter) kommentera filmen med orden: ”Ja, detta var ju 10 minuters handling och resten action”. Och jag blev faktiskt förvånad. Av två orsaker. För det första måste ju action räknas som handling (för det händer en massa saker under sådana scener), och för det andra är det nog ej möjligt att visa kampen mellan Guds och djävulens tjänare utan någon action. Sen kan jag hålla med om att handlingen kanske inte är vidare invecklad: Constantine och Dodson försöker, på var sitt sätt, bekämpa varelser (hit räknar jag även vanliga människor) som drivs av onda avsikter. Det smäller, det skjuts, väggar rasar och demoner går till attack så att endast skärvor kvarstår. Mer variation får vi inte, men en handling finns det absolut.

Filmen är intressant att se på, den är spännande, har bra skådespeleri (nej, jag tänker inte ansluta mig till den grupp av människor som envist, och utan grund, hävdar att Reeves är en usel skådespelare) och är mycket otäck. Med ordet otäck menar jag inte det man brukar mena när man talar om en bra skräckfilm, utan något som är mer skrämmande eftersom det faktiskt kan existera. Trots att jag är katolik har jag alltid varit en person som tagit lätt på det där med helvetet. För mig är det faktiskt otänkbart att någon av oss kan hamna där, jag vill tro att himlen är det enda alternativet. Men filmen fick mig faktiskt att fundera över om det inte vore bättre att ta det säkra före det osäkra och besöka kyrkan lite mer ofta.

Nåja, ger filmen något mer? Ja, den är en utmärkt underhållning för stunden. Dessutom får den mig att minnas min skolpräst på gymnasiet och hans predikningar. Men den huvudsakliga lärdomen av ”Constantine” är jag säker på. Lek inte ”Anden i glaset” så länge som du inte besitter en djävulutdrivares kunskaper eller åtminstone innehar lite vigvatten och talar latin.

ONÖDIGT VETANDE Från början var Nicolas Cage planerad för huvudrollen.