Contraband 2012
Synopsis
Info
Macho-Wahlberg i actionremake
Jag är den första att erkänna att icke-engelskspråkiga filmer kan vara en pina att ta sig igenom, främst av orsaken att man måste koncentrera sig på undertexterna istället för att svepas med i filmen. Det är inte svårt att förstå att de stackars jänkarna ständigt uppdaterar europeisk och asiatisk film då de aldrig förärats med kunskapen att läsa undertexter. Problemet med dessa Hollywood-remakes är att de oftast saknar originalfilmernas känsla och stämning. Filmer som "The Ring", "Änglarnas stad", "Taxi", "Låt den rätta komma in" och "En mycket speciell middag" (för att nämna några) slog inte igenom i sina hemländer tack vare sina historier, utan snarare för att banbrytande regissörer haft en stark vision och skapat annorlunda atmosfärer.
Jag har personligen inte sett "Reykjavik-Rotterdam", den isländska film "Contraband" bygger på, men jag kan inte tänka mig att det är enbart tack vare dess ganska konventionella kupphistoria som den uppmärksammats. Handlingen följer en gammal proffssmugglare (Wahlberg) som gett upp brottets bana för att slå sig ner med familj och övervakningsfirma. Gissa vad han tvingas göra när en klantig svåger, som plockat upp hans aktiviteter, sumpar ett smuggeljobb och mordhotas av en mäktig gangster (en överspelande, nerpimpad Giovanni Ribisi)? Nu ska en ny smuggling utföras innan Wahlbergs stackars familj råkar illa ut.
Förväntningarna är inte direkt skyhöga när man ser en actionfilm med Mark Wahlberg, så jag kan erkänna att jag blev smått positivt överraskad av den här hyggliga filmen som trots allt har en del kvalitéer. Den främsta stavas Ben Foster, en av sin generations bästa skådespelare, i rollen som Wahlbergs bästa vän med ett och annat skelett i garderoben. Hans del av filmen, och hans karaktärs utveckling och samvetskval, är utan tvekan filmens mest intressanta. Det kan bero på att huvudrollsinnehavaren Wahlberg, trots en del godkända insatser i hyllade kvalitetsfilmer, fortfarande är en ganska träig aktör. Den här sortens roll - en rättskaffens familjeman med machoattityd och lagom hett temperament - spelar han numera i sömnen, utan att han utför några spelmässiga mirakel. Samma gäller Kate Beckinsale (Wahlbergs blonda fru) som verkar ha bestämt sig för att aldrig spela en minnesvärd karaktär under sin karriär.
Här finns dock främst en hel del bra action. När väl storyn kickar igång så bjuds det på en del rafflande sekvenser där en ständig kamp mot klockan resulterar i (kanske några för) många sista sekunden-ögonblick. Kan man överse det faktum att det ofta är spänning för spänningens skull så finns här helt okej underhållning för stunden. Sedan kan jag som vanligt tycka att det är onödigt att utsätta små barn för den här typen av knarkrelaterat våld, och att man gjort kvinnan i filmen till den typen av stereotyp som ständigt är orolig och slutligen blir målet för en pilsk skurk.
På det stora hela är det en ganska lättsmält film snäppet bättre än den direkt-på-DVD-typ av film den ofta påminner om. Men liksom de flesta Hollywood-remakes märks känslan av ett mer intressant och starkare original. Och när man man bryr sig mer om en biroll med minst sagt tvivelaktig moral än huvudkaraktären, är det kanske dags att syna skådespelarvalen till nästa gång.