Control 2007

London 1979. Den då okända fotografen Anton Corbijn anländer till England och Joy Division blir bland de första banden han fotar. Kemi uppstår, samarbetet fortgår. Några månader senare har bandets sångare Ian Curtis gått till historien som 23-årig självmördare. Corbijns svarvita fotografi av Ian pryder förstasidan av NME. En karriär går i graven, en annan ska precis börja.

När Corbjin flera år senare blir tillfrågad att regissera filmen om Ian Curtis liv, tackar han nej. Han saknar ju erfarenhet som filmregissör. Kanske är det till slut just Corbijns känslomässiga band till Joy Division som gör att han ändrar sig. Och det tackar åtminstone jag för.

Corbijns beslut att filma i svartvitt ger inte bara enormt vackra bilder att njuta av, utan känns efter ett tag som en självklarhet och rent av en förutsättning för att man ska få en inblick i Ians inre liv. Han lever i en melankoli som tycks överskugga alla andra känslor. Trots uppenbara försök till att hitta gemenskap och mening blir resultatet olika nyanser av grått. Ett äktenskap blir till en fälla. Ett faderskap likaså.

Joy Divisions framgångar ställer ytterligare krav och det ena går ut över det andra. Dessutom diagnostiseras Ian med epilepsi och hela tillvaron blir ett enda stort ångestmoment. Ian komplicerar situationen ytterligare genom att fly in i ett förhållande med Annik Honore. Scenerna dem emellan är bland filmens vackraste och mest känslofyllda.

Det finns tillfällen då jag tror att allt beror på en inställning. Att Ian på något vis bestämt sig för undergång och att han ser epilepsin som ett omen för den. Han kapitulerar inför den. Samtidigt upplever jag hans skuldkänslor som otroligt äkta när han ser hur hans handlingar drabbar människorna runtomkring honom och när han försöker reda ut trasslet.

Men det är just den här oklarheten som är det bästa. Corbijn tar inte ställning. Han varken romantiserar eller moraliserar. Det här är ett ärligt försök att förstå och att så nyanserat som möjligt återge ett händelseförlopp, vilket märks redan i förarbetet; filmen baseras på utdrag ur Deborah Curtis bok ”Touching from a distance”, men även på samtal med Annik och de andra medlemmarna ur Joy Division.

I Sam Riley har Corbijn verkligen hittat en övertygande och hängiven skådespelare som är nästan kusligt lik Ian. Jag kan konstatera att rykten om att Corbijn i sitt regisserande låtit det estetiska gå före porträtterandet av karaktärernas känslor inte stämmer alls. Han lyckas få fram otroligt fina och ärliga prestationer ur sina skådespelare, så hur han än har burit sig åt har han situationen under kontroll.

Trots att filmens upplösning är så på förhand given, lyckas Corbijn hålla spänningen vid liv genom varje scen. Inte ens sluttexterna kan jag slita mig från, då de rullar till tonerna av The Killers version av ”Shadowplay” som härmed officiellt går till världshistorien som den bästa Joy Division-covern någonsin. Amen.