Cop Secret 2021

Parodi är en svår konstform. Balansen mellan att kärleksfullt driva med och samtidigt respektera sitt objekt finjusterades av namn som David Zucker och inte minst Mel Brooks. Men med den visserligen roande första ”Scary Movie” så avlades nya själlösa dussinfilmer fram där parodin bestod av barnsliga sketcher, inte sällan med kiss- och bajshumor.

 

Därför är det extra kul att vi inte bara får en sevärd parodi på snutfilmer men dessutom från Island, knappast det mest exponerade filmlandet. Men tro det eller ej så kan de leverera minst lika hårdhudade fightscener och biljakter som Hollywood om än möjligen med lägre budget och enklare ljussättning. Men kul är det oavsett.

 

Filmens polis med en hemlighet är Bussi (Auðunn Blöndal, ”Gullregn”), Reykjavíks hårdaste snut som dricker sprit till frukost, skiter i alla regler och ger gärna en snyting till den som inte håller med. Med sina ekonomiska, alkohol- och kärleksproblem är han tveklöst en isländsk Bruce Willis. Han paras ihop med sin värsta rival - Hörður (Egill Einarsson, ”Black’s Game”), en populär, supertränad, pansexuell poliskändis. I jakten på en superskurk med okända planer kommer duon inte bara över sina oenigheter utan utvecklar något som verkar vara mer än vänskap...

 

Ja, det visar sig att filmens tuffa snut verkar gilla killar och det fåniga i att det är den stora hemligheten är en del av skämtet. ”Det är faktiskt 2021 nu”, som Hörður säger. Det är en kul blinkning till homoerotisk action som ”Point Break”, ”Top Gun” och ”Fast and the Furious”. Men samtidigt är det inte någon söt gayromans i ”Brokeback Mountain”/”Call Me By Your Name”-stil utan huvudsiktet är hela tiden polis- och actionfilm där det snarare är den stereotypiska, testosteronstinna macho-attityden som man driver med. Hur kan stans hårdaste snut vara gay?

 

Vi har också en rolig skurk i Björn Hlynur Haraldsson, som vi känner igen från ”The Witcher” och ”Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga”. Han envisas med att prata engelska med väsande röst utan anledning och slickar blod från sin enorma Rambo-kniv. Samtidigt är han lättstött som ett barn och pistolhotar alla medarbetare som ifrågasätter hans luddiga plan och tar Instagram-selfies med sina offer.

 

Filmen liknar ibland filmerna den avser sig att parodiera lite väl mycket och blir, speciellt med billiga CGI-explosioner lite av en lågbudgetkopia. Den har en aningen konstig ton där man visserligen anar att en del kan ha förloras i översättningen. Den är inte lika tydlig i sina smällar mot genren som exempelvis ”Nakna pistolen”-filmerna men där i ligger också filmens charm - den sticker ut med sin knasiga stil.

 

Det är också befriande med den här typen av parodi som är överdriven utan att bli löjlig och fånig. Intensiteten i den inledande biljakten avvärjs av ett barn i baksätet, musiken är en perfekt schablon på 1990-talets mjukrock och alla one-liners är så dumma att skådespelarna nästan blinkar rakt i kameran. Medryckande underhållning med gott humör som knappast vinner stora filmpriser men kan absolut liva upp en tråkig vinterkväll.