David Copperfields äventyr och iakttagelser 2019

En levande folkmassa av ansikten, hänförda och förväntansfulla. Panorera vidare till vår huvudgestalt, den unge författartalangen David Copperfield som trollbinder publiken med den otroliga historien om sitt liv. Scenen öppnar sig upp mot en öppen vidd, och publiken – vi alla – sveper ner in i berättelsen början. Armando Iannuccis spänner lekfullt och självsäkert ut sina lemmar när öppningsscenen sömlöst glider över till storyn om David Copperfields missöden och äventyr.

Jairaj Varsani har en avväpnande charm som den unge Copperfield - en småväxt pojke med en stor kärlek till ord som skriver ner allt som fascinerar honom. När Davids älskade mor äktar den hjärtlöse Murdstone träder mörkret in i hans liv. Tillsammans med sin fruktansvärda syster söker Murdstone kväva varje uns av originalitet och glädje ur honom. Familjens gamla trotjänare Pegotty (Daisy May Cooper i fint komisk roll) försöker skydda pojken men han skickas iväg till livegenskap i London.

Efter att ha fått reda på sin mors död på ett synnerligen hjärtlöst sätt flyr unge Copperfield ut i världen. På Londons bullriga gator slår han ihop sig med den charmige odågan Mr. Micawber, en evig gäldenär som jagas av samtliga stadens köpmän. Peter Capaldi förkroppsligar sin rollfigur till fullo (luktar Oscarsnominering!).

Sedermera för historiens vindlingar David till att bo hos sin rika faster Mrs. Trotwood, åsnors och dumheters svurna fiende. För att stilla sin eviga vetgirighet skickas ynglingen Copperfield till ett lärosäte på dekis där han möter den sorgfrie rikemanssonen Steerforth (en karismatisk Aneurin Barnard) och den lismande Uriah Heep (Ben Whishaw, evigt närvarande i kostymfilm). Det är en stilsäker upplevelse där manus och regi samspelar sömlöst till en skön helhet, skådespelarna spelar ystert som föl och den vackra musiken ackompanjerar följsamt. Iannucci förstår sin förlaga och förnyar finkänsligt med följsamt kameraarbete – dynamiska effekter, andlösa wideshots, underifrånvinklar, rentav en stumfilmspastisch.

Här finns mer fryntliga karaktärer än handens fingrar kan räkna, klåfingriga skurkar, hemska missöden, kärlek och komik. Dev Patel gör en nyanserad Copperfield och visar tydligt att det är en ny era när David Copperfield filmatiseras för fjortonde gången (!) – en klassisk huvudroll behöver inte längre spelas av en vit skådis. Storheter som Tilda Swinton och Hugh Laurie blåser en lustfylld kvickhet i sina frivola repliker. Klassamhällets baksidor och de orättvisor och gemenheter de kan föda sopas förvisso lite finkänsligt under mattan. Så pass att en av litteraturens ultimata skurkar Uriah Heep, en figur så inflytelserik (Ben Whishaws underdånigt krälande gestaltning inger motvilja mer än fruktan) att han gett namn åt ett rockband reduceras till en förarglig fotnot. 

 

Men att dömda filmatiseringen efter realismens måttstock vore att göra den en otjänst. Dickens skrev för att underhålla och fånga en stor publik. Liksom filmens Copperfield var han en estradör som visste hur man grabbar tag i en publik. Hans karaktärer var inte menade att göra mycket mer än att föra historien framåt. ”David Copperfield” är den av Dickens böcker han själv gillade mest. Den kärleken till berättelsen speglar filmens gäng till fullo både på och utanför duken – flera av skådisarna ses läsa strofer ur ”David Copperfield” i en video online.

 

Filmen har en genuin lust att måla med ord, gestalta med kropp som kamera. Copperfields lust att bli mannen som tar kontroll över scenen, hans resa mot förverkligande blir en kaskad av underhållning för alla åldrar – filmen är en tribut till alla kreativa själar som målar världen med ord. Det är bara att låta sig svepas med.