Crank 2: High Voltage 2009

Jag gillar Jason Statham. Jag gillar honom väldigt mycket. Han är en väldigt bra skådespelare (se till exempel förra årets "The Bank Job", gör det, jag tror tyvärr inte tillräckligt många andra gjorde det) med en rejäl dos karisma. Den där karisman har han kommit långt med, för även när han gör hjärndöd action av tvivelaktig kvalitet blir det ändå alltid sevärt. För det är Jason Statham. Statham är man nog att bära en film.

I "Crank 2: High Voltage" spelar han återigen Chev Chelios, som sagt var tillfrisknad från ett lätt fall av säker död. Tillfälligt tillfrisknad, ska tilläggas, han har nämligen fått sitt hjärta ersatt med ett mekaniskt som i brist av pålitlig långvarig kraftkälla kräver kraftiga elektriska stötar med jämna mellanrum. Så kan han inte ha det, och ger sig givetvis ut på jakt efter sitt riktiga hjärta.

Om jag skulle recensera filmen på Twitter, i en kort mening, skulle jag antagligen göra det genom att säga att underliga människor gör underliga saker. Det är lite så det är. Ett stort galleri av överdrivna serietidningskaraktärer, många återkommer från första filmen, agerar på ett sätt är svårt att beskriva med enklare än upprepat användande av ordet underligt. Bidrar till det hela gör en härligt spejsad klippning (jag gillar den), med fantasifulla och snygga övergångar mellan scenerna (jämsides med Statham kan övergångarna vara det bästa med "Crank 2").

Slapstick är ett annat ord som kommer till mig. Det är en väldigt barnslig, slapstickartad, humor som genomsyrar hela filmen. Det riktas mot skrevet, det är fisar, det är en jävla massa svärord, och så vidare.

Något oväntat, och oerhört underhållande, var att se en imponerande mängd mer eller mindre välkända (och ökända) namn i små och stora roller, i biroller och cameos. Det är alltid kul att se bra skådespelare göra överdrivna skurkroller, och Clifton Collins Jr är i toppform som huvudskurken här. David Carradina gör en av sina sista roller (men tacksamt nog inte den allra sista), kryddflickan Geri Halliwell syns i en flashbackscen, Glenn Hoverton från "It's Always Sunny in Philadelphia" upprepar sin lilla roll från förra filmen i en av tvåans bästa scener. Några porrstjärnor strejkar inte tillför något som helst till handligen. John de Lancie, känd från Star Trek, får tillfälle att kasta en handfull verbal skit på historien, och visar därmed på filmskaparnas självdistans. Och så vidare.

Egentligen är det förstås inte alls bra, det här kan inte med all god vilja i världen beskrivas som en bra film. Samtidigt är det svårt, för att inte säga omöjligt, att avsky den. Den tar inte sig själv på allvar, varför ska då jag göra det? Överdrivet har ett namn, och det namnet, förutom Överdrivet, är "Crank 2: High Voltage" (ja, jag vågar avsluta recensionen med en illa utförd parafrasering av replik från någonting Joss Whedon producerat).