Crazy Rich Asians 2018

”Crazy Rich Asians” är en engagerande romantisk komedi som handlar om den vackra ekonomiprofessorn Rachel Chu (Constance Wu), och hennes stilige pojkvän Nick Young (Henry Golding). Hon är en andra generationens amerikan med en mamma som emigrerat från Kina, medan han kommer från Singapore, och tillsammans lever de i ett lyckligt förhållande i New York.

Filmen börjar med att han ska åka tillbaka hem för att gå på sin bästa väns bröllop, dit han bjuder med Rachel. De har varit tillsammans ett helt år men hon vet inte särskilt mycket om hans familj. På planet visar sig de första tecknen på att de kommer från väldigt olika bakgrunder – medan hennes mamma har gjort i ordning containers med hemlagad mat åt dem, har han bokat en hel sektion av flygplanet med säng, champagne och silkespyjamas.

Nicks familj är inte bara rik, visar det sig. De äger i princip hela Singapore, och han är den mest eftertraktade ungkarlen i hela Asien. Många av tjejerna Rachel möter är avundsjuka, och det dröjer inte länge innan hon råkar ut för riktigt obehagliga överraskningar. Det största hotet mot deras förhållande visar sig dock komma från närmare håll, nämligen i form av Nicks iskalla mamma Eleanor (Michelle Yeoh), som inte alls tycker att Rachel duger åt hennes son.

Men Rachel har även bundsförvanter på plats, som sin gamla skolkompis Peik Lin Goh (en underbart underhållande Awkwafina) och Nicks genomsnälla kusin Astrid (Gemma Chan). Det är för övrigt inte bara Awkwafina som står för mycket av komedin, utan även Ken Jeong som spelar hennes pappa Wye Mun Goh.

Festerna och tillställningarna avlöser varandra och det bjuds på slottsliknande miljöer, guldbeklädda matsalar, fyrverkerier, helikoptrar, raketer, privata öriken, och storslagna visuella spektakel, utan att för den delen tappa fokuset på Nick och Rachels kärlekshistoria. ”Crazy Rich Asians” ger många skratt, lite gråt (mot slutet, och detta erkännes högst motvilligt, eftersom jag brukar fnysa åt sentimentalt kärleksdravel), samt en del tankeställare.

Filmen är baserad på Kevin Kwans bästsäljande novell med samma namn, och det finns mycket att uppmärksamma av flera olika skäl. Största anledningen är så klart att det är en rolig film! Tycker man om romantiska komedier är denna en riktig pärla, som jag förutspår kommer visas under många år framöver på tv, streamingtjänster och flygplan runt om i världens alla hörn.

Men till skillnad från tidigare decenniers romantiska komediklassiker som till exempel ”Pretty Woman” och ”Bridget Jones dagbok”, speglar ”Crazy Rich Asians” vår tid på ett uppfriskande sätt med en hjältinna som faktiskt kan ta hand om sig själv. Hon må komma från en fattig bakgrund, men i sann amerikansk ”do it yourself”-anda har hon arbetat sig upp till en åtråvärd position som den yngste ekonomiprofessorn på NYU.

Även om rikedomarna kring Nick imponerar, är hon knappast beroende av honom för sin överlevnad, och behöver ingalunda ”räddas” från någon misär. Rachel är också långt ifrån den tokroliga och lite klumpiga, vinpimplande typen som är vanlig i romantiska komedier. En sådan protagonist måste också räddas av hjälten, men inte från fattigdom och prostitution, utan ifrån sig själv.

Nej, Rachel är duktig, smart och har full kontroll över sitt liv. Hon är en hjältinna som får behålla kläderna på. I stället är det männen som tar av sig skjortorna medan kameran dröjer sig kvar över deras vältränade överkroppar. Det är en omvänd objektifiering som tycks vara avsiktlig, då asiatiska män alltför sällan framställs som sexiga och åtråvärda i media.

Filmen kanske har fått allra mest applåder för att den släpper fram asiatiska minoriteter i rampljuset. I Hollywoodfilmer begränsas ju fortfarande ofta de asiatiska skådespelarna till att porträttera stereotyper som restaurangpersonal, violinister och kung fu-kämpar, och får alltför sällan spela ”vanliga” karaktärer. Asiater är dessutom en av de snabbast växande minoritetsgrupperna i USA, så det var verkligen på tiden med en film som ”Crazy Rich Asians”. Hela rollbesättningen är av asiatiskt ursprung, och även regissören Jon M. Chu. Fokuset ligger dock på kulturkorsningen mellan öst och väst, vilket redan inledningsmusiken kanske antyder – amerikansk rock'n'roll på kinesiska (gissningsvis mandarin).

Det är absolut värt en biobiljett för att se hur det går för Rachel och Nick. Jag skulle nästan vilja utnämna ”Crazy Rich Asians” till årets bästa kärlekskomedi, och de två timmarna går ganska snabbt. Rachel och Nick är det ultimata kärleksparet, för att inte tala om vilken fin förebild Rachels karaktär är för alla unga tjejer som äntligen slipper tutas i det gamla förlegade Hollywood-idealet att räddas av en rik man.

Visst, det blir lite sentimentalt mot slutet och vad gäller handlingen kan man nog ändå gissa sig till ungefär vad som kommer att hända på det stora hela enligt klassisk kärleksfilmskoncept. Jag gillar dock att den leker lite med konceptet, som till exempel i den obligatoriska flygplansscenen, där den manliga protagonisten följer efter den kvinnliga för att hindra henne att fara iväg. ”Crazy Rich Asians” har en liknande scen men mycket roligare, och mer gripande, eftersom... ja, ni får helt enkelt se själva. Jag tror inte någon kommer bli besviken – filmen får alla tummar upp från mig!