Crip Camp 2020

Paret Obamas produktionsbolag Higher Ground gjorde en storslagen debut i Hollywood förra året med en Oscars-statyett tilldelad den första filmen de producerade: ”Made in USA - En fabrik i Ohio”. En gripande dokumentär om folket i Amerika som inte ofta visas, folket som allt för ofta blir bortglömt i media.

Flytten från den amerikanska östkustens politiska elit till västkustens filmmecka har nu resulterat i en till, om något ännu mer, gripande dokumentär - ”Crip Camp: A Disability Revolution”. En film som egentligen skildrar samma sak, människor vars kamp allt för sällan visas.

Föreställ er ett riktigt traditionellt amerikanskt sommarkollo. Vi har sett det förr i film, tänk ”Wet Hot American Summer” fast med riktiga barn istället för vuxna i barnkläder. På området står flertal små röda stugor fyllda med våningssängar, en torr gräsplan med en flagga stolt fladdrande och på tok för unga kolloledare vilket såklart resulterar i att varenda regel som finns bryts. Både ungar och ledare lever livet. Det som skiljer Camp Jened, som skildras i filmen, är att alla barnen har någon form av funktionsvaritation. Från 1951 till -77 kunde ungarna fly undan dåtidens oanpassade och fördomsfulla verklighet för somrar fyllda med skoj. Det som kullen 1971 inte kunde ana var dock att de skulle bli instrumentala till kampen om de funktionshindrades rättighetskamp under kommande år.

Filmen är regisserad av Nicole Newnham och James Lebrecht, den sista av de två är även en av kollodeltagarna och syns frekvent genom filmens gång. Paret Obama är alltså långt ifrån de ledande rösterna bakom filmen, deras roll i det hela faller snarare som exekutiva producenter vars jobb det blir att ge denna viktiga film en större plattform. Något som känns otroligt viktigt, inte minst för att belysa en del av Amerikas historia som sällan ges ett rampljus. Att få följa Lebrechts och andra ledande människor som till exempel Judith Heumanns kamp för jämställdhet är oerhört starkt, men också underhållande. ”Crip Camp” hade lätt kunnat bli en tung misär, vilket det delvis är, men det är samtidigt en otroligt bejakande och glädjesam film.

Det är vanligt att säga vid starka dokumentärer att de borde visas i skolor, och jag kommer göra det även här. Regin är självklar och allt är berättat med en tydlig röst som vet exakt vilken historia det är som filmats. Det är en fruktansvärt fascinerande att följa allas resa genom livet och hur mycket den gemensamma kollouppsleven präglade deras liv till det positiva. Samtidigt är det tråkigt, men såklart oundvikligt, att flera från kollotiderna tyvärr har gått bort. Det hade till exempel varit ovärderligt att höra vad grundarna till Camp Jened sagt i efterhand ifall de fortfarande var vid liv, men eftersom de inte var offentliga människor finns det inte heller arkivmaterial.

Filmen kommer i alla fall undan detta eftersom varenda en av barnen efter haft minst sagt fascinerande liv. 60- och 70-talets Amerika är en av de mest intressanta tiderna någonsin att utforska. Och att se den tiden från, för mig i alla fall, outforskade synvinklar är himla starkt. Judith Heumann är den som syns allra mest genom filmens gång, vilket inte är konstigt med tanke på vilken framstående aktivist hon varit genom åren. Vid filmens slut är det nästintill oförståeligt varför hon inte är ännu mer allmänt känd.

Det är såklart tidigt ännu, men bli inte förvånade ifall Lebrechts och Newnhams ”Crip Camp: A Disability Revolution” precis som produktionsbolaget Higher Grounds förra film hamnar uppe på scenen med en guldig Oscarsstaty i hand nästa år.