Crooked House 2017

Agatha Christie är i ropet igen. För inte längesen följde vi Hercule Poirot som löste ”Mordet på Orientexpressen”, nu är det dags att kika in i "Konstiga huset" - en av Christies egna favoriter har till slut blivit film. Rollistan går inte av för hackor. Glenn Close, Gillian Anderson, Christina Hendricks, Terence Stamp, Julian Sands och Max Irons når kanske inte upp till stjärnglansen i Kenneth Branaghs film, men det märks att gamla Agatha lockar till sig talanger.

En sjuk och snorrik entreprenör har på sina äldre dagar blivit förgiftad. Mördaren kan vara vara någon av alla excentriska släktingar som trängs i den enorma brittiska herrgården. Den unge detektiven Charles får påhälsning av vackra arvtagerskan Sophia, en gammal flamma, som ber om hans hjälp. Charles går med på att besöka huset och bekanta sig med familjen Leonides, för att försöka knäcka mordgåtan. Här bor giriga syskon, bittra exfruar, barn och städerskor, fan och hans moster. Alla hade motiv, ingen hade alibi. Och ingen verkar särskilt ledsen över att den gamle mannen dött.

Manusförfattaren Julian Fellowes (”Downton Abbey”) och regissören Gilles Paquet-Brenner (”Dark Places”) låter filmen vara nästan lekfullt medvetet om sin egna genre. Det blir särskilt tydligt i Charles interaktion med tolvåriga Josephine (Honor Kneafsey från ”A Christmas Prince”), en lillgammal amatördetektiv som erbjuder sin expertis. Ändå lyckas filmen glömma några av de viktigaste tipsen: att det måste vara spännande att följa händelseförloppet, och publiken behöver bry sig om hur det ska sluta.

Mordoffret var en inte särskilt omtyckt man, och de misstänkta är alla gnälliga släktingar som avskyr varann. Det bäddar inte direkt för en historia där man engageras i någon av de inblandade, eller i upplösningen.

Det är annars en mycket snygg produktion med nästan teatralisk touch. Skådespelarnas lätt överdrivna spel och den eleganta noir-känslan skulle kanske göra sig ännu bättre om "Crooked House" var en parodi på genren. Speciellt är det Glenn Close, ständigt med ett vapen i handen, som får biopubliken att skratta högt. Men filmen är ändå allvarlig, vilket skär sig med de grovt skissade karaktärerna - eller ska jag säga karikatyrerna?

"Crooked House" (utgiven som "Konstiga huset" på svenska år 1950) sägs vara en av deckardrottningen Agatha Christies favoriter bland sina egna böcker. Jag har läst en del Christie-deckare, dock inte denna. Utifrån bara filmen är det svårt att se vad som gör just den här historien så speciell. ”Crooked House” är tyvärr ruggigt händelselös, och även den oväntade upplösningen tar man med en axelryckning.