Cursed 2005

Detta fenomen har fascinerat människan ända sedan antiken och idag, knappt 3000 år senare, är vi omgivna av utmärkta, i våra ögon, äldre tolkningar som filmvärlden gjort av myten. Jag skriver äldre, för trots att det har gjorts några försök de sista 10 åren att väcka liv i genren, måste den fortfarande anses vara djupt sovande sedan drygt två decennier tillbaka. Därför kunde jag, på väg till biografen, inte låta bli att fundera över om ”Cursed” skulle kunna komma att spela samma roll som ”Scream” gjort, och ge genren nytt blod.

Syskonen Ellie (Ricci) och Jimmy (Eisenberg) är på väg hem på en, givetvis, enslig och mörk väg när de kommer över på fel sida av vägen och tränger ner en mötande bil nedför ett stup. Medan de försöker rädda föraren, en ung kvinna, ur bilvraket, attackeras de av en hårig varelse som dödar kvinnan och skadar de båda. Olyckan skedde lämpligt precis strax innan fullmåne, och det dröjer inte länge innan de båda inser att den utveckling som sker både själsligen och kroppsligen hos dem förmodligen inte beror på själva olyckan utan på att djuret smittat dem med ett varulvsframkallande virus. Medan Ellie förnekar förändringarna och oroar sig mer för förhållandet med pojkvännen (Jackson), tillbringar Jimmy timmar med att plöja igenom internetsajter och tjocka böcker om varulvar i hopp om att hitta en lösning. Under tiden får de allt svårare att dölja sina symptom samtidigt som den attackerande varulven inte är nöjd med det faktum att de lyckats överleva.

Rädslan för varulvar hänger samman med rädslan för vargar. Här i urbaniserade Sverige ses vargen av allmänheten snarare som något exotiskt och utrotningshotat än som en blodstörstande best. Med andra ord får den person som bestämmer sig för att göra en varulvsfilm, ingen hjälp av den tilltänkta åskådarens naturliga rädsla för vargen och varulven. Nu har jag ingen vetenskaplig studie som stödjer detta, men jag skulle tro att en stor del av seriemördarfilmernas popularitet beror på att ”alla” är rädda för seriemördare och därför engagerar sig i filmen (att risken att råka ut för en seriemördare i Sverige är obetydligt större än att bli biten av en varg är en annan sak). Och då de flesta av oss har svårt att se något skrämmande i en lurvig och morrande varelse som dyker upp när det blir fullmåne för att slita sitt offer i stycken, kan vi inte identifiera oss med en filmkaraktär som möter en varulv och vårt intresse sjunker. Säkert var Craven själv medveten om detta, och anledningen till varför han i ”Cursed” exponerar sin varulv kraftigt gissar jag är för att göra varulven så överdriven att publiken lockas till skratt, då det inte är någon idé att ens försöka att skrämma dagens allmänhet med hjälp av en hårig maskeraddräkt. Och visst finns det en del härligt överdrivna och därmed kul scener men när jag lämnade biosalongen kände jag mig lurad. Inte bara för att jag gjort två elementära fel genom att dels bygga upp för stora förväntningar på Cravens första filmregi efter fem års tystnad, dels räknat med en skrämmande biovistelse, utan för att filmen känns splittrad då Craven låtit sin film präglas av för mycket: gamla monsterfilmer, modernare varulvsfilmer (med ordet modernare menar jag sådana som är drygt 20 år gamla, de är moderna för att vara varulvsfilmer – allt är ju relativt), sina egna filmer och moderna ungdomsskräckisar (här menar jag med ordet modernt det man vanligtvis brukar mena), under för kort tid. Under besöket visste jag inte om jag skulle bli rädd (vilket jag, trots att jag är lättskrämd, aldrig blev), skratta (vilket jag gjorde några gånger, vissa enstaka scener är ganska sköna) eller hånskratta. Det enda jag var säker på var att jag inte riskerade bli äcklad, och jag är tacksam över att Craven undvek att försöka ”förbättra” resultatet genom att blanda in blod, inälvor och andra anatominamn.

Men för att återgå till min ursprungliga fundering. Det är möjligt att Wes Craven kommer att lyckas med att väcka denna genre till liv, jag skulle gissa på att utgången här kommer att bero på storleken på ”Curseds” ekonomiska framgångar. Men jag hoppas verkligen att så inte kommer att vara fallet. För varulvsfilmer är svåra att lyckas med, och om inte Craven presterade bättre än så här, tror jag det är föga troligt att någon annan kommer att ha större framgång.