Cykeltjuven 1948

Ordet "film" har för mig olika betydelser. En av dem är den vanliga benämningen på själva konstarten. Den andra innebörden hör hemma i resonemanget att oftast är det väldigt tydligt att man ser en film. Gränsen mellan filmens värld och den verkliga världen är i de flesta fall skarp. I slutet av 40-talet bildades en rörelse inom italiensk film som raderade den gränsen; neorealismen.

 

De verk som skapades i rörelsens anda präglades av totalt oförskönad realism i vartenda intryck och kraftfull social kommentar i sin skildring av vanliga människors kamp i underläge. En av intiativtagarna var regissören Vittorio De Sica. Den film som etablerade italiensk neorealism till den stora massan var det här mästerverket från 1948 signerat honom. Den känns inte på minsta sätt som bara en film när man upplever den.

 

Manuset är helt uppbyggt på ett scenario av enklaste sort. Med det som grund får vi ett humanistiskt budskap snarare än en klassiskt utmejslad berättelse. Man glömmer helt att det här kommer från en författares fantasi och det är omöjligt att förutsäga vad som ska hända en enda sekund. Intrycket av att bevittna riktiga människor i äkta situationer är så fullständigt att jag har svårt att komma på någon film som såhär vitalt och stundtals brutalt har fångat känslan av livet självt. Den anpassar sig aldrig för att ge publiken det de vill ha.

 

De intensivt levandegjorda karaktärerna gör känslorna som vi ser dem gå igenom överväldigande att ta del av. Hela registret från glädje och varmt hopp till hjärtskärande desperation finns med och vi är där med dessa människor minsta steg längs vägen.

 

Filmtekniskt sett så är det lika naturligt i sina uttryck. Det känns som om man gått runt med en kamera och spontant filmat i Rom. Inga filter används och ljuset ser ut att vara hundra procent det som varit befintligt på plats utan reglering för konstens skull. Osynlig konstnärlig ambition bidrar här till att skapa stor filmkonst. Miljöerna som valts ut är långt ifrån så storslaget vackra som de vi är vana vid att se när den italienska huvudstaden ska visas upp på film.

 

Grundkonceptet är enkelt. Den fattiga familjefadern Antonio (Lamberto Maggiorani) erbjuds jobb som affischklistrare och familjen säljer sina sänglakan för att ha råd att från pantbanken lösa ut den cykel som behövs för att han ska kunna ta jobbet. Som titeln antyder blir cykeln stulen och Antonio tar med sin son Bruno (Enzo Staiola) på jakt efter den. Det leder till möten med människor i alla samhällsklasser från frustrerade arbetslösa med tomma magar till rikt folk som kan äta sig mätta till slummens invånare som ser lagen som ett hinder i kampen för överlevnad. En nyansrik mosaik över stadens befolkning målas upp.

 

De skådespelare som De Sica använder är amatörer utan erfarenhet av yrket, men de gör insatser som är bland de bästa som jag sett på film. Inlevelsen är så total att de blir sina karaktärer mentalt och fysiskt. Den perfekta kemin mellan Maggiorani och Staiola bidrar till att skapa den bästa skildringen av bandet mellan förälder och barn i filmhistorien. Runtomkring de centrala karaktärerna finns ett myller av personligheter som även om de i vissa fall bara är med ett ögonblick i bakgrunden blir minnesvärda.

 

"Cykeltjuven" förtjänar varenda hyllning som den har fått från såväl kritiker som publik sedan den kom och varenda hög placering som den har hamnat på på listor över de bästa filmer som någonsin har gjorts.