Da 5 Bloods 2020

Redan i det inledande arkivmaterialet, med allt från grafiska avrättningar och Mỹ Lai-massakern till Neil Armstrongs första steg på "da moon" och Richard Nixons skamliga avgång i "da white house", är det omöjligt att ta miste på vem det är som ligger bakom det vi ser. Spike Lee går inte försiktigt fram, han ber inte om ursäkt för sina älskvärt bombastiska stilgrepp och han tvekar inte en sekund inför att trycka på våra mest obekväma knappar.

 

Med "Da 5 Bloods" tar han vad som på pappret låter som en i raden av alla filmer i en trött subgenre, äventyrsfilm med en skattjakt i centrum, och böjer mallen för att få in några välplacerade politiska knytnävsslag mot det amerikanska etablissemanget. Det faktum att de fyra vietnamveteranerna Paul (Delroy Lindo), Eddie (Norm Lewis), Otis (Clarke Peters) och Melvin (Isiah Whitlock Jr.) har återvänt till Ho Chi Minh för att lokalisera det guld de begravde under deras tjänstgöring känns närmast sekundärt. Det primära som Lee berättar om är konsekvenserna av den svarta soldatens stridande i ett omoraliskt krig där han kämpade för rättigheter som han inte hade. Den insikten plågar dessa fyra "bloods", vissa av dem mer än andra.

 

Gängets femte medlem, Stormin' Norman (Chadwick Boseman), porträtteras inte bara som en övermänskligt skicklig soldat utan också som en sorts Vietnam-hybrid av både Malcolm X och Martin Luther King Jr. Med Malcolms eldiga envishet och Kings empatiska fredlighet blir han lite av en profet och vägvisare för sina fyra blodsbröder och inger hopp i en hopplös situation. När Stormin' stupar i strid (i samma veva som även Malcolm och King mördas) rämnar hela deras värld och inte ens tillbaka på hemmaplan, där de stämplas som barnamördare och möts av ett likgiltigt samhälle, hittar de fotfäste. 

 

I utforskningen av den pärsen och det mångfacetterade traumat finns filmens bultande hjärta, och det märks att Lee brinner för det som sägs. I vanlig ordning använder han sig av slägga snarare än skalpell för att få fram sina poänger och för det mesta fungerar det utmärkt även här. För att få fram känslan av hur de emotionella såren fortsätter blöda långt efter de köttsliga drar han en tydlig linje från dåtid till nutid. Narrativet flyter in och ut ur tillbakablickar och avbryts ibland plötsligt av historiska stillbilder, Trump-tal, super 8-snuttar, målningar från amerikanska revolutionen eller helt magiskt återskapade Hanoi Hannah-sändningar (en av filmens absoluta höjdpunkter). Det blir stökigt, men på ett oerhört effektivt sätt.

 

Likt berättandet är även estetiken svulstig ut i varje detalj. Lee bär stolt sina referenser öppet och hymlar inte med dem, något som blir extra tydligt när huvudkaraktärernas båt åker in på en smal, djungelkantad flod och Wagners "Die Walküre" kickar igång på högsta volym. Bland needle dropsen återfinns även en del psykedelisk rock á la The Chamber Brothers "Time has come today" som i princip har smält samman med Vietnamkriget vid det här laget. Terence Blanchards stråkar passar också in perfekt i sammanhanget. Newton Thomas Sigels foto är härligt övermättat och bildförhållandet hoppar friskt mellan 4:3 och 16:9, så även visuellt går filmen på alla cylindrar. Allt har så mycket energi, liv, hjärta och själ att man nästan storknar av intrycken.

 

Mitt i epicentrum för spektaklet hittar vi Delroy Lindo, filmens ess i rockärmen. Vi har sett honom i otaliga biroller tidigare och han är alltid en stabil närvaro, men här gör han inget mindre än sin karriärs starkaste prestation. Paul är den i Bloods-gänget som drabbades hårdast av krigstraumat och Lindo går loss som aldrig förr för att gestalta hans söndertrasade PTSD-psyke. På ett ögonblick kan han gå från tolerant till xenofobisk, från öm till brutal, från euforisk till totalt nedslagen och från stabil till paranoid. I någon annans händer skulle det kunna landa i en enkelspårig "loose cannon"-stereotyp men här är det så oerhört mycket mer än så. Trots att det ibland går så långt att han skriker rakt in i kameran (i en sekvens jag aldrig kommer att glömma) så är jag med på varje not och häpnar över skådespeleri av absolut högsta klass.

 

Självsäkerheten i Lees kompromisslösa filmskapande går alltid rakt till hjärtat på mig och trots stundtals skenande spretighet så tuffar den hela tiden på i rätt riktning. Det är likväl blandade och motstridiga känslor som jag lämnas med under eftertexterna. Vissa delar av storyn är överflödiga och trubbiga, actionbitarna håller inte jämna steg med de mer meditativa scenerna och utforskningen av det vietnamesiska traumat är lika grund som övrig tematik är djup. För en sekund tänkte jag i min enfald här skriva något om att en kortare, nättare och mer återhållsam version av den här filmen hade varit att föredra, men då hade det inte varit Spike Lees film. Spike Lee är och förblir Spike Lee, och det gör världen till en bättre plats.