Da Vinci-koden 2006

Grunden till bokens succé ligger i att det är en ovanligt lättläst och spännande thriller/skattjakt, perfekt för dem som aldrig läser böcker. Orsaken till allt ståhej och till att påven ligger sömnlös om nätterna, är att författaren skickligt vävt in religiösa konspirationsteorier där han, enkelt sammanfattat, ifrågasätter sanningshalten i Bibeln och antyder att kyrkans makt på jorden bygger på en stor fet lögn. Med en bokförlaga som Hollywoods samtliga regissörer skulle kunna döda för, och en ensemble som är som tagen ur en dröm går det väl egentligen inte att misslyckas.

Robert Langdon, den oskyldigt mordmisstänkte professorn i symbolik som av författaren Dan Brown beskrivs som en ”Harrison Ford i tweedkavaj”, spelas här av Tom Hanks - ingen Harrison Ford uppenbarligen, och inte bär han tweed heller men i rollen som Langdon känns han sådär lagom intelligent och lite tråkig som Langdon ska vara. Hans roll lämnar inte mycket utrymme för någon fantastisk prestation, men Hanks har något kring sig som gör att han i alla fall aldrig blir ointressant att se på (fast jag undrar fortfarande om inte min kandidat till rollen, William Hurt, hade gjort ett bättre jobb).

På sin jakt efter den heliga Graal och hemligheter som ska förändra världen, följs han av Sophie (Tautou), den franska polisens kryptolog. Samtidigt jagas de av kriminalaren Fache (Reno), fast övertygad om att han är två mördare på spåren. Audrey Tautous karaktär är liksom Hanks en lågmäld sådan som inte utmärker sig särskilt, och Jean Reno gör ett ganska sedvanligt porträtt av en ihärdig poliskommissarie. Ian McKellen och Paul Bettany är egentligen de enda fullträffarna i rollbesättningen. Som Langdons gamle vän, miljonären och historievetaren Teabing, lättar McKellen upp stämningen med torra brittiska skämt medan Bettany gör den onde albinomunken Silas till en alldeles obehaglig gestalt med spöklika ögon och en förkärlek för S/M.

Kan något med säkerhet sägas om Ron Howards filmer så är det att de tekniskt sett är välgjorda och ofta en njutning att se på bara på grund av det. Howard har också tillfört ”Da Vinci-koden” en del simpla men trevliga dataeffekter som illustrerar Langdons tankegång när han klurar som bäst (ungefär som när Russell Crowe löste matematiska problem i ”A Beautiful Mind”), samt ett antal oväntat ambitiösa och säkert påkostade historielektioner, då filmens mer kontroversiella delar – ”fakta” om Bibelns egentliga ursprung och hemliga sekter – nystas fram. Varken dataeffekterna eller de historiska scenerna har något större syfte för handlingen, men snyggt är det ju.

Däremot krävs det ju i det här fallet något extra för att överträffa publikens förväntningar, vilket man inte hänsyn till när ”Da Vinci-koden” skulle filmas. Varken fantasin eller hjärnverksamheten kommer till någon större nytta framför en film, och eftersom den är mycket trogen sin bokförlaga får de som läst boken inte ut något nytt här. Och även den som inte läst boken tidigare lär kunna räkna ut flera av twisterna i förhand - det som funkar på papper gör sig inte alltid nödvändigtvis lika bra på bio. Då boken blev en överraskande jättesuccé, finns det inga överraskningar att vänta sig av Ron Howards film.

Än en gång får man tyvärr konstatera att boken är bättre än filmen. Jag säger inte att jag är besviken för ”Da Vinci-koden” lyckades möta mina förväntningar, och trots tempot inte alltid är på topp under filmens 2,5 timmar, blir den sällan tråkig. Men har du ännu inte läst ”Da Vinci-koden” av Dan Brown rekommenderar jag att du gör det istället, eller åtminstone först, för att inte gå miste om en spännande bokupplevelse. Mediokra filmer kommer och går, bra böcker består.