Daddy's Home 2015

Bättre än vad den fåniga ytan gör gällande. Ferrell har gått lite på sparlåga de senaste filmerna och denna gång hjälper knappast manuset till heller. Ibland är det så korkat att man baxnar. Förvisso på ett amerikanskt sätt, så lite kan jag köpa alla stereotyper då de verkar älska sådana "over there". Men någonstans under alla snopp- och bajsskämt finns ett stort hjärta i den här filmen och i huvudpersonen Brads tafatta försök att bli omfamnad av den nya familjen. Som person upplever jag Ferrell själv lite av en familjeman och det har han tagit med in i den här filmen. Det finns en genuin pappaglädje inbakat under det där dumfåniga skalet, och kanske måste man själv vara pappa för att riktigt uppskatta det. För ibland skrattade jag så högt att jag trodde jag väckte halva huset, det var länge sedan jag hade så svårt att hålla mig för skratt till och från i den här filmen. Skådespelarmässigt är det väl egentligen bara Thomas Haden Church som får godkänt, han är som vanligt bra och oerhört rolig. Man blev lite nostalgisk av att se Linda Cardellini igen som jag inte sett sen Freaks and Geeks, även om hon inte får så mycket att spela med. Mamman är en totalt intetsägande karaktär även om lite av hennes handlingsförlamning och sen överreaktion väldigt uppenbart är högst medvetet för att försöka lära Brad att stå på sig. Men det fungerar inte helt ut då man slutar sympatisera med henne ibland. Ända till slutet, för när det står som värst till med Ferrell, det är då filmen faktiskt blir riktigt bra. Mamman visar var skåpet ska stå och den handlingsförlamade Brad får upprättelse. Slutscenen är riktigt mysig, och filmen landar till slut trots allt på 3/5. Ett fall uppåt för Ferrell! Tydligen blev filmen så framgångsrik att en uppföljare kommer senare i år, då med Mel Gibson och John Litgow som farföräldrar. Något som troligtvis kommer höja filmen, jag håller utkik!

Skammen är total. Jag vet inte vad som känns värst? Karaktärerna som är ytliga och slarvigt byggda eller själva försöken till att agera dem. Gissningsvis, så tilltalar filmen en yngre publik som inte sett så mycket film och är lättroade. Det ska tilläggas att jag såg den med två yngre tonåringar, vilka i omgångar ville stänga av och höll för ögonen av skam. Handlingen är som tidigare kommenterat förutsägbar, och det ligger nära till hands att undra hur verklighetsförankrad tanken är om att en vuxen kvinna (dessutom med föräldraansvar) någonsin skulle välja att stanna i denna relation. Tanken passerar all komik och blir snarare löjeväckande och pinsam. Ett bra grundtema om svårigheterna med att vara styvförälder och nyskapade familjers förutsättningar, grusas tyvärr i sitt dåliga framförande.

Komedi om styvpappan Brad (Will Ferell) som kämpar att få ett godkännande av sina styvbarn han har med sin drömkvinna Sara (Linda Cardellini), allt verkar gå vägen till den heta, unga, coola biologiska pappan Dusty (Mark Wahlberg) dyker upp och tar över hela huset... Ganska förutsägbar film, men ganska skönt att få allt serverat. Ingen nytänk, inga minnesvärda scener men för att underhållas för stunden funkar det..blir en svag 3a... aaa