Dads 2019

Howard har håvat in stornamn som Will Smith, Jimmy Fallon, Judd Apatow, och Neil Patrick Harris för att dela med av sina pappahistorier. Deras liv får vi däremot inte se några hemma-hos-videor ifrån, de petas mest in emellan reportagen om mer ”vanliga” pappor. Dessa pappor hade i sin tur kunnat bli intressanta, om de inte hade så urbota alldagliga historier att berätta. Varenda en är uppe i det blå om att de blev en riktig man när de väl fick barn och att en ny värld öppnades.

Filmen, som ska hylla pappor, tenderar mer åt ett frosseri i mansplaining. Pappornas revolutionerande uppvaknande av att ett barn poppade ut har lett till att de har startat både podcasts och YouTube-kanaler för att prata om sin kunskap. Trevligt för de som är intresserade, men insikten att det kanske inte är något nyskapande de kommit på verkar vara som bortblåst.

Det krävs två för att dansa tango, och de där mammorna lyser med sin frånvaro. Filmens riktning är naturligtvis tänkt att vara en annan, men jag räknar bara till att två mammor flyktigt benämns i förbifarten. Det påminner mig om varför jag ofta drar mig för att se dokumentärer; det krävs en skicklig regissör för att hitta dynamik i något vanligt, så att vi ska hålla lågan uppe och intresset på plats.

En stor del av "Dads" handlar om Howards egna liv. Bryces egen pappa, regissören Ron Howard ("A Beautiful Mind", "Da Vinci-koden") får framför sin dotter helhjärtat förklara sin otroliga kärlek till faderskapet. När även brorsan Reed samt familjens farfar dyker upp framför den färgglada kulissen så känner jag mig aningen lurad av filmens premiss. Bryce, du hade inte behövt göra en hel film för att visa upp att din familj är fina och snälla människor som tycker om varandra.

Det är möjligt att det går hem i ett konservativt USA, men med svenska ögon sedda är det inte revolutionerande att pappor tar lika stor del av föräldraskapet som mammorna. De snälla historierna förblir simpla, glättiga och enkelspåriga. Det är nya barn på jorden, men inte så mycket nytt under solen.