Dag och natt 2004

Vi får följa arkitekten och familjefadern Thomas liv en ödesdag i september. Han har fattat ett livsavgörande beslut vilket resulterar i att han under dagen söker upp och konfronterar var och en av sina närstående med alla de konstruktioner deras relationer består av.

Rollistan, ur vilka dessa personer är hämtade, är beundransvärd redan på pappret. Lena Endre, Pernilla August, Michael Nyqvist, Maria Bonnevie med flera spelar anhöriga. Ingen av dessa gör oss heller besvikna. Var och en deltar under relativt korta men krävande scener. Filmen är nämligen uppbyggd så att i princip bara en skådespelare i taget möter Persbrandt och försvinner sedan ur handlingen.

Detta är inte helt okomplicerat. En risk finns hela tiden att det på något sätt upplevs som att skådespelarna blir avverkade istället för medverkande. Lite töm och glöm-artat. Den risken tar regissör Simon Staho, och jag tycker att han hanterar det bra. Låter känslor och ögonblick både passera och hållas kvar. Filmen slår mitt vanliga, lite begrundande, jag till marken redan med de första inledande replikerna och håller mig sedan kvar där med en sådan kraft att jag inte lyckas med att hålla mitt kritiska öga öppet. Eller också är det lika tårfyllt som de övriga två eftersom jag helt missar produktionsslarv som adventsbelysningar i fönstren och kala vinterträd. Så ser väl inte Sverige ut i september heller, får jag klart för mig i efterhand när jag talar med en kollega.

Så det är med viss reservation för att jag under filmens 90 minuter inte höll mig så reflekterande som jag kanske borde, som jag betygsätter denna story med en så självklar fyra. Något för dig som uppskattar tragik, Persbrandt och sorgsna människoöden.