Dagarnas skum 2013

Inledningsvis kanske jag ska säga att jag inte har läst boken av Boris Vian (1920-59) som filmen är baserad på. Romanen släpptes 1947 men väckte då ingen större uppmärksamhet. Det var först under 60- och 70-talet som Vians publik växte till sig över hela världen och "Dagarnas skum" vann erkännande som en fransk klassiker.

Jag har heller inte sett de två tidigare filmatiseringarna från 1968 (fransk) och 2001 (japansk)."Boken är alltid bättre än filmen"-debatten är ganska tröttsam och själv tror jag att det handlar om vilken upplevelse som kom först. Exempelvis tycker jag att filmatiseringarna av "Lida", "Into the Wild", "Timmarna", "The Shining" och "Brokeback Mountain" är bättre än böckerna men då var det också filmerna jag såg först. Men det är klart att om man har läst en roman skapas automatiskt bilder av karaktärerna, miljöerna och alla slags detaljer, om sen filmen inte överensstämmer med ens bilder är det mer eller mindre förstört, särskilt om manusförfattaren har tagit bort de bästa delarna och bokens stjäl har gått förlorad.

Då är det kanske för filmens skull en fördel att jag ser filmen med noll förväntningar. Förväntningar har jag dock oavsett för det är Michel Gondry som har regisserat. Mannen har regisserat en av världens bästa kärlekshistorier för vita duken ("Eternal Sunshine of the Spotless Mind"), en film som ofta återfinns på listor hos både kritiker och publik över en av de allra bästa filmerna som har gjorts.

Michel Gondry har inte gjort något lika bra sedan mästerverket från 2004 men har verkligen skapat en egen visuell stil med klara inslag av surrealism. Till "Dagarnas skum" har han även skrivit manuset tillsammans med filmens producent och arbetar för första gången med sina erkända landsmän Romain Duris och Audrey Tautou. Duris spelar Colin, en rik och vacker man som har en egen kock vid namn Nicholas (Omar Sy från "En oväntad vänskap") som lagar lyxig mat till honom. Han lever i en fantastisk fantasivärld och när han träffar Chloë (Tautou) blir det vackra ännu vackrare. Djupt förälskade raseras deras idyll när en röntgen avslöjar att näckrosor (!) växer i hennes lunga. Filmen tar upp mörka ämnen som svår sjukdom men beskriver det på ett poetiskt och ljust sätt.

Första delen är inte bra, Gondrys lekfullhet känns ansträngd och filmen känns mer käck och konstig än visuellt och surrealistiskt härlig även om den drömvärld som Gondry har skapat är imponerande. Gondrys lekfulla formspråk ligger denna gång honom i fatet mer än att den tillför något. Kärlekshistorien känns inte heller särskilt övertygande trots att Audrey Tautou och Romain Duris gör det de ska i rollerna, särskilt Duris (alltid övertygande i vitt skilda filmer, exempelvis i Jacques Audiards "Mitt hjärtas förlorade slag" och romcomen "Heartbreaker" med Vanessa Paradis) som verkligen passar i rollen med sitt strålande leende och sin ungdomliga charm.

Även om en del scener är söta är det först i filmens andra del, när svärtan kommer in i handlingen, som filmen och relationen växer. Nicolas utsökta rätter blir enklare och Colins pengar försvinner då han försöker behandla hustrun med den enda tillgängliga metoden: ständigt färska blommor på hennes mage. Colin tvingas omvärdera livet när han inte längre är rik och bakom den skojiga fasaden göms samhällskritik som gör att jag för första gången blir lite engagerad av historien. Filmen påminner på flera plan om Jean-Pierre Jeunets "Delikatessen".

"Dagarnas skum" är inte cool och fyndig som "The Science of Sleep", smart och berörande som "Eternal Sunshine of the Spotless Mind", rolig som "Be Kind Rewind" eller viktig som "The We and the I". Boris Vian fick aldrig uppleva framgångarna av romanen eftersom han dog 1959 av hjärtstillestånd under en förhandsvisning av filmen "Jag ska spotta på era gravar", baserad på en annan av hans romaner. Ryktet säger att han avskydde filmen. Om Vian hade levt idag och upplevt filmatiseringen av "Dagarnas skum" hade han antagligen inte avskytt filmen men han hade säkert varit något besviken.