Dancing Queens 2021

”Just a small town girl…” Man skulle kunna tro att låten var som skriven för den här filmen, där popmusik och storögda drömmar står i fokus.

Dansstokiga Dylan (Molly Nutley) är småstadstjejen som anländer till storstan (Göteborg) för att delta i en audition. Dessvärre missade hon datumet med en hel månad (extremt klantigt) så hon går med på att skura golven på en konkurshotad dragklubb istället (som man ju gör). Där föds en briljant idé.

”Dancing Queens” känns som skapad av två medelålders kvinnor som kollat för mycket ”RuPaul’s Drag Race” ihop. Jag kan verkligen se framför mig mig hur Helena Bergström och Denize Karabuda ("Se upp för dårarna") sedan, kanske över en flaska vin, har komponerat ihop ett manusutkast som verkade åh så tokigt på den där pappersservetten. En tjej som klär ut sig till kille som klär ut sig till tjej! Folk lär verkligen vika sig dubbla av skratt hemma i stugorna!

Att Dylan tror att man kan stoppa in en snus, ta på sig en stor keps och börja snacka som en riktig tonårsdude känns högst naivt, men charaden verkar gå hem och lurar hela ensemblen på nattklubben Queens. Bland fjäderboan, höga klackar och glittrigt smink får hon leva ut sina dansdrömmar - så länge hon låtsas vara en han.

En död mamma. Stora drömmar. Pinsamma förvecklingar. Lyxiga klänningar. Jovisst, den här filmen har ambitionen att vara en modern Disneysaga där ögonglitter är det magiska stoff som ställer allt tillrätta. Istället för att gå på bal får den här prinsessan stå på scen, och när musiken börjar spela är alla bekymmer som borta. Sjungande italienare serverar pasta med frikadeller! Det är charmigt, ibland, men också ytligt på en nivå som möjligen bara en tecknad film kan komma undan med.

Samtidigt är "Dancing Queens" så tyngd av sorg, svartsjuka, konflikter och lögner att någon feelgoodkänsla aldrig tillåts sippra fram. Dylan sörjer sin döda mamma. Hennes pappa är ett vrak. Dragshowens stjärna Tommy La Diva (Claes Malmberg som du aldrig sett honom förr) är bitter deluxe sedan hans unga pojkvän dog två år tidigare - jag är övertygad om att storyn har plankats rakt av från "Priscilla, öknens drottning".

Vad tror ni ska ske nu? Kommer Dylan och Tommy finna hur de har något gemensamt? Kommer de att hjälpa varandra genom sorgen och ut ur den? Nä, den sidohistorien har ungefär lika lite syfte som allt annat som händer i filmen. Nutley och Malmberg har knappt ens någon dialog ihop. Han är fullt upptagen med att tjafsa med de övriga dansarna om att få uppträda till "I Will Survive".

Runt omkring dem hittas en stor uppsättning av skådespelare, varav vissa känns mer trovärdiga som gay och dragqueens än andra. Här fanns säkert en god tanke om en bred ensemblefilm där stora som små roller kunde fyllas av både igenkända ansikten och glada amatörer, där varje karaktär fick några sköna repliker, kanske till och med en backstory - som ett stort och levande persongalleri vars liv vi bara råkar titta in i för en stund. Problemet är bara att man bryr sig väldigt lite om någon som inte är Dylan, och ibland knappt ens Dylan, så länge hon envisas med sin larviga maskerad.

Den stora uppenbarelsen här är - Molly Nutley kan agera. Jag skulle till och med säga att hon stundtals är riktigt bra! Hon fångar den sorgtyngda själen samtidigt som hon övertygar i de krävande dansscenerna. Inte trovärdig för fem öre som kille, men ändå. Likt hennes rollfigur Dylan, som stjäl dragklubbens rampljus, är Molly Nutley den otippade stjärnan som räddar det sjunkande skepp som är ”Dancing Queens”.

Alla försök till att bringa in mer HBTQ-historier i svensk film får en guldstjärna i kanten av mig. Det är bara synd att en film som kunde ha utforskat dragkulturen, eller gett Netflix-världen en försmak på gaylivet i Sverige, väljer att fokusera på en vilsen, straight tjej istället för de färgstarka karaktärer som förpassas till kulisserna.

Helena Bergström navigerar sig genom teman som fördomar, brustna hjärtan och maskulint vs feminint lika graciöst som en elefant i en porslinsbutik. Alltid med ett hopp om att nästa poppiga låt på soundtracket ska lätta upp stämningen och ta fokus från filmens många brister.

Ironiskt nog räckte budgeten varken till Journeys ”Don’t Stop Believin’” eller ABBA:s ”Dancing Queen”. Själv hade jag nöjt mig med "Bye Bye Bye" efter en kvart.