Dansar med vargar 1990

Indianer är förmodligen det folkslag som skildrats med minst respekt i filmhistorien. Västerngenren har oftast porträtterat dem som djuriska vildar utan mänskliga nyanser. De var hot mot våra vita ädla cowboyhjältar och inget mer. I ljuset av det så är den här filmen en viktig milstolpe i genren. Den känns mer som en antivästern.

 

Baserat på sin egen roman med samma titel från 1988 har Michael Blake skrivit ett manus som hela tiden sätter människan i fokus oavsett hudfärg. Det låter två kulturer mötas och det mötet bli början på en fascinerande och djupsinnig utforskning av identitet. Action och våld finns med på några ställen, men det är dramat som är nittio procent grundläggande här.

 

Mannen som ställs inför frågan vem han själsligt är heter John J. Dunbar och är löjtnant i nordstatsarmén under det amerikanska inbördeskriget. Efter att ha utropats till hjälte så får han möjlighet att välja förflyttning till valfri militär utpost. Han väljer den yttersta mot gränslandet till prärien. Väl där så blir det inte som han har tänkt sig, men han får kontakt med en Siouxstam som förändrar allt som han hela sitt liv trott på och lärt sig om indianer.

 

Kevin Costner sätter sig för första gången i registolen. Ett epos som det här vore en utmaning för den mest rutinerade av regissörer. Det Costner gör med materialet är inget mindre än ett underverk som omedelbart gör honom värdig att jämföras med de mest respekterade filmskaparna i historien.

 

Costner gör även en lysande insats framför kameran i rollen som Dunbar. Den kräver känsla för de små nyanserna och han missar inte en enda av dem. Han omger sig enbart av skådespelare med förmåga att skapa total autencitet. Även de små birollerna gör intryck som etsar sig fast i minnet. Maury Chaykin som major som förlorat förståndet glömmer man aldrig. Mary McDonnell imponerar stort med starkt spel över hela känsloregistret.

 

Äktheten är uppenbart ledstjärna för hela produktionen. Den innefattar såväl arméns uniformer och vapen som allt i indianernas levnadsmiljö. Rikedomen på detaljer är förbluffande. Indianerna talar sitt eget språk och det bidrar stort till realismen.

 

Fotot är oerhört vackert, men smuts och naturlighet har ändå inte polerats bort. Vildmarken och vidderna fångas i bilder som tar andan ur oss. Naturens andar känns ständigt närvarande i det vi ser och i atmosfären. Djur har en framstående roll och bandet mellan dem och människan har aldrig skildrats så levande som här. Våldet är när det kommer rått och brutalt.

 

Inte heller när det kommer till musiken så tar Costner risker. Han anlitar veteranen John Barry som inte bara levererar som den mästare som han är. Hans kompositioner till den här filmen är bland det mest kraftfulla som någonsin hörts på ett soundtrack oavsett vilka emotionella uttryck som ska tonsättas.

 

"Dansar med vargar" är en av tidernas mest majestätiska upplevelser inom filmkonsten. Den är totalt uppslukande och den långa speltiden försvinner helt när man blir hypnotiserad och medsvept av överväldigande känslor. Jag vill inte att den här själsliga resan ska vara en sekund kortare.