Där kräftorna sjunger 2022

För mig utgjorde böcker en stor del av en rätt ensam barndom. Jag läste på tunnelbanan på väg till skolan och på rasterna och alldeles för långt in på småtimmarna trots mammas konstanta tjat om att ”släcka den där jävla lampan och somna”. Jag lärde känna Ayla i Grottbjörnens folk, Rand i Sagan om Drakens Återkomst och den futuristiska världen Otherworld i Tad Williams bokserie för att nämna några. Jag kom att älska varje karaktär, varje värld och historia och jag kom framför allt att förstå vilken emotionell och tidsmässig investering en bok faktiskt innebär.

 

”Där kräftorna sjunger” är en bok av Delia Owens som sålt över femton miljoner exemplar världen över. En älskad titel och historia som rört och berört många med den tragiska historien om Kya som växer upp i den amerikanska södern i skuggan av fattigdom, våld och ensamhet. Historien om white trash, som hon själv uttrycker det. Boken som beskrivs som något av en deckarroman med mysterieinslag avhandlar tidlöst relevanta ämnen som jämställdhet, klass och rasism i en tid då alla lämnade mycket att önska.

 

Så, vadan filmen då? Med en så komplex historia att anpassa till bioduken och inte minst målgrupp, är förväntningarna höga. Och rent historiskt tycks just övergången mellan det litterära och det filmiska vara en konstart som få bemästrar med perfekt resultat. Att inte bara plocka ut rätt saker utan även ge dem liv på ett rättvist sätt.

 

Och det är ju just det. Böcker tar tid. Det är kanske den investeringen som gör att vi som läsare tycks så rigida för att inte säga skeptiska när en film faktiskt landar. Man vill så gärna att det ska bli bra men får som oftast antingen nöja sig med en avmagrad kommersialitet eller ett visuellt magplask. Här samsas storheter som Tolkien (The Hobbit), Robert Jordan (Wheel of Time) och George RR Martin (Game of Thrones) med Stephanie Meyer (Twilight) och E.L James (Fifty shades of Gray). Riktigt i den papperskorgen hamnar inte ”Där kräftorna sjunger” som tur är.

 

Det finns en hel del att tycka om i denna filmatisering, eller snarare en hel del som man velat tycka om. Inte så pass att det går att tala om förlorad potential men sannerligen aspekter som kunnat lyfta filmen till en mer stabil nivå för att åtminstone inte sänka den. Även för någon som inte läst boken så känns ”Där kräftorna sjunger” som en ängslig film. Som om man tagit hänsyn till inte bara fansen utan alla fans i sitt försök att få in lite för mycket. Det blir liksom lite för tunt.

 

Även om historien kretsar kring Kya, där Daisy Edgar-Jones gör en fullgod insats, saknas både tid och luft att ge övriga karaktärer det liv som berikat en i övrigt rätt tom värld. Nyanser tycks saknas där många biroller blir endimensionella nedslag med en reaktiv effekt på Kyas liv vare sig det är en värdelös ursäkt till pappa eller ett fegt kärleksobjekt. På så sätt är det svårt att veta om filmen handlar om en stark kvinna med kontroll över sitt liv eller en person som låter sig och sina handlingar definieras av sin omgivning, i detta fall män. Intressanta frågeställningar som med lite mer tid och rimlighet hade bådat för en intressant filmupplevelse.

 

Men så var det ju det där med tiden. 316 sidor händer dock en hel del men med över två timmar är det svårt att se att lösningen vore just det. Snarare är det regissörssaxen som tycks ha prioriterat lite för många miljöer, panoreringar för att inte säga vissa effekter som är rent av gräsliga. En så rå historia hade tjänat på att vara mer avskalad. I stället får vi nöja oss med en helt ok film för en mysig hemmakväll.