Dark Places 2015

Libby Day (Charlize Theron) är bara åtta år gammal när hon ser sin mamma och systrar bli mördade på familjegården i Kansas år 1985. När vi möter henne i vuxen ålder är hon en kvinna med taggarna utåt som kånkat sig fram genom livet och levt på pengar som skänkts från olika donatorer till en stiftelse som inrättades i hennes namn. Nu börjar dock tillgångarna ta slut men som ett brev på posten dyker en räddning upp. Libby Day blir kontaktad av Lyle (Nicolas Hoult) från The Kill Club, ett hemligt sällskap som ägnar sig åt att försöka lösa ökända brott och vill oskyldighetsförklara brodern Ben som suttit i finkan i större delen av sitt liv för ett brott de menar att han inte begått. Libby Day vittnade mot Ben som fälldes i domstolen. I utbyte mot pengar går hon med på att samarbeta för att en gång för alla reda ut vad som hände den där natten. 

Handlingen i ”Dark Places” är inte helt olik Charlize Therons egna familjeangelägenheter då hon under sina tonår i Sydafrika drabbades av en familjetragedi. Som följd till att den alkoholiserade fadern hotat att döda både Theron själv och hennes mamma sköts han till döds av mamman i självförsvar. Theron står som producent till ”Dark Places” och intervjuer har hon sagt sig kunna relatera till historien men trots den personliga kopplingen skakas jag tyvärr inte av rolltolkningen. Libby Day ska ha ägnat en livstid åt att försöka överkomma det värsta tänkbara traumat och är fast i gegget av självplågeri men oavsett hur investerad Theron varit i karaktären finns någon form av spärr som gör att vi inte förstår oss på hennes psykiska tillstånd. Charlize Theron som Libby Day är för bearbetad och lite mer method acting hade nog gjort susen. 

Att vi heller inte får veta vad som hänt alla dessa år emellan är ett av filmens andra problem och frågetecken. Självklart går det inte att sätta sig in i någon annans situation om man inte förstår sig på vem denne är och vad som driver personen i livet. Det behövs mer än ett spänt uttryck och ett reserverat kroppsspråk i truckerkeps för det. 

Mordgåtan lämnar svettpärlor i pannan men det är filmens behandling av ämnen kring hur man förvaltar sitt arv, sin egen familjehistoria, som gör sig bäst och får mig att vilja veta mer.