Dark Waters 2019
Synopsis
En advokat riskerar sin karriär, sin hälsa och familj genom att avslöja en mörk miljöskandal, dold av ett av världens största kemiföretag. Allt för att skipa rättvisa åt ett samhälle som i årtionde utsatts för giftiga kemikalier. En chockerande och heroisk berättelse baserad på verkliga händelser.
Info
Originaltitel
Dark Waters
Biopremiär
6 mars 2020
Digitalpremiär
20 juli 2020
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Nordisk Film
Åldersgräns
11 år
Längd
Platt om advokaten som blev miljöbusarnas mardröm
Trägen advokat tar upp kampen mot stora stygga miljöboven i en klassisk David-mot-Goliat-historia tagen ur verkligheten. "Dark Waters" är en kompetent och välspelad film som vill skapa en storm, men flyter mest med strömmen.
Vissa filmer faller lätt i kategorin "har man sett en, så har man sett alla". Dit hör bland annat historierna om den lilla människan som försöker släpa det stora onda företaget till rättssalen. Kanske är det för att "Erin Brockovich" etsat sig fast i min hjärna, men jag kan inte se att "Dark Waters" någonsin överraskar mig.
Från de inledande minuterna, när en bitter bonde från West Virginia knackar på den fina advokatbyråns dörr och berättar om sitt döende boskap, kan man exakt räkna ut hur filmen kommer att fortsätta och sluta.
Och, jodå: advokaten Robert Bilott är skeptisk, men lovar kasta ett öga på farmen (bonden var visst tjenis med hans mormor eller något). Han upptäcker att djuren, de facto, faller som flugor. Bilott hittar tvivelaktiga ämnen i vattnet, och nosar fram en mörkläggning - stadens kemiska jätte Dupont har grävt ner farligt avfall i marken och försökt sopa undan spåren i många år.
Mark Ruffalo följer här upp några stora "Avengers"-rullar med att spela en annan slags hjälte. Den verklige Bilott bidrog till att varna världen om faran med teflonpannor (först tillverkade av Dupont), men filmen fokuserar förstås mer på motgångarna än segrarna. Närmare bestämt de långa åren då Bilott fick kämpa i motvind, begravd under högar av pappersarbete.
Medan Bilott utmanar krig mot Dupontarna skaffar han sig fiender, äktenskapet knakar och hälsan tryter. Karlns envishet är imponerande men det hjälper inte när karaktären så intetsägande. Inget fel på Ruffalos prestation, det saknas kanske lite sting i materialet. Anne Hathaway känns felcastad som hans hustru, en alldeles för stor stjärna i en för liten och betydelselös roll, delegerad till att stå vid spisen med en bebis i famnen.
Det må vara en klyschig och förutsägbar film, men den är välgjord, kompetent och egentligen sällan tråkig. Även när det gäller att förklara komplicerade kemiska processer eller juridisk jargong för biopubliken, så lyckas "Dark Waters" alltid vara tillräckligt pedagogisk och tydlig. I en tid då miljön och klimatmedvetenheten är i fokus är den dessutom angelägen och aktuell.
Men något saknas, och det är väl den där lilla extra glöden, energin eller gnistan som hade behövts för att verkligen engagera mig som tittar. Todd Haynes regisserar den lite som en livlös tv-film. Det här är "Erin Brockovich" i repris - utan Julia Roberts snärtiga attityd eller Steven Soderberghs insikt att man kan berätta en verklighetsbaserad historia och samtidigt göra den underhållande.
Från de inledande minuterna, när en bitter bonde från West Virginia knackar på den fina advokatbyråns dörr och berättar om sitt döende boskap, kan man exakt räkna ut hur filmen kommer att fortsätta och sluta.
Och, jodå: advokaten Robert Bilott är skeptisk, men lovar kasta ett öga på farmen (bonden var visst tjenis med hans mormor eller något). Han upptäcker att djuren, de facto, faller som flugor. Bilott hittar tvivelaktiga ämnen i vattnet, och nosar fram en mörkläggning - stadens kemiska jätte Dupont har grävt ner farligt avfall i marken och försökt sopa undan spåren i många år.
Mark Ruffalo följer här upp några stora "Avengers"-rullar med att spela en annan slags hjälte. Den verklige Bilott bidrog till att varna världen om faran med teflonpannor (först tillverkade av Dupont), men filmen fokuserar förstås mer på motgångarna än segrarna. Närmare bestämt de långa åren då Bilott fick kämpa i motvind, begravd under högar av pappersarbete.
Medan Bilott utmanar krig mot Dupontarna skaffar han sig fiender, äktenskapet knakar och hälsan tryter. Karlns envishet är imponerande men det hjälper inte när karaktären så intetsägande. Inget fel på Ruffalos prestation, det saknas kanske lite sting i materialet. Anne Hathaway känns felcastad som hans hustru, en alldeles för stor stjärna i en för liten och betydelselös roll, delegerad till att stå vid spisen med en bebis i famnen.
Det må vara en klyschig och förutsägbar film, men den är välgjord, kompetent och egentligen sällan tråkig. Även när det gäller att förklara komplicerade kemiska processer eller juridisk jargong för biopubliken, så lyckas "Dark Waters" alltid vara tillräckligt pedagogisk och tydlig. I en tid då miljön och klimatmedvetenheten är i fokus är den dessutom angelägen och aktuell.
Men något saknas, och det är väl den där lilla extra glöden, energin eller gnistan som hade behövts för att verkligen engagera mig som tittar. Todd Haynes regisserar den lite som en livlös tv-film. Det här är "Erin Brockovich" i repris - utan Julia Roberts snärtiga attityd eller Steven Soderberghs insikt att man kan berätta en verklighetsbaserad historia och samtidigt göra den underhållande.
| 8 februari 2020 10:00 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (1)
Välgjord och spännande film som har en Docu-Drama känsla över sig.
Om du är uppvuxen på landet eller på en gård kommer du sitta fastnaglad.
Hallandsåsen är nog det närmsta vi har av liknande sort i Sverige under de senaste 30 åren men om man går länfre tillbaka finns många liknande historier i mindre skala från Bruk och kemikalie fabriker.