Dazed and Confused 1993

Tack vare en äldre bror fick jag ta del av denna filmskatt i tonåren. Den gjorde så starkt intryck att jag krängde på mig mammas för små 70-tals hängslebyxor, samtidigt som ”Low Rider” dundrade ur högtalarna. ”Dazed and Confused” kunde dock utspelat sig under valfritt årtionde. Då, som nu har idrottslärarna osmickrande höga midjeshorts, det snickras tortyrredskap i träslöjden och ettornas initiationsriter är precis lika förnedrande. Personporträtten är desamma: sportdåren, nörden, den pårökta konspirationsteoretikern, äldre snubben som raggar på småbrudar samt bidrottningen och hennes protegéer. Igenkänningsfaktorn är hög, speciellt deras planlösa irrande. Skillnaden är att de kör runt i bilar medan vi cyklade eller gick och gick... och gick. Allt för att komma fram till den där festen. 

Handlingen följer ett urval gymnasiestudenters sista skoldag på vårterminen. De glider runt, snackar, träffar nya människor och festar. Det är tjockt med rök och maxat ljud på bilstereon. Richard Linklater är främst känd för att skriva tankeväckande och skarp dialog. Därför skulle jag lätt kunna göra en lista med bara minnesvärda citat. Vissa riktigt fåniga, andra träffsäkra tankeställare. För han skäms inte att varva uttryck som ”See you later alligator” och ”That’s what I love about these high-school girls, man. I get older, they stay the same age” med “I'd like to quit thinking of the present, like right now, as some minor, insignificant preamble to somethin' else”. 

Filmen har såklart en början och ett slut, men ändå upplevs det inte så. Det är mer som att få en kort inblick, en påminnelse om, hur livet var då. Trots tempot och även om jag betvivlar att karaktärerna ens hade lyft på ögonbrynen vid en alienínvasion, har Linklater lyckats fånga essensen av hur det är att vara ung vuxen. Fotot och klippningen är på inget vis briljant. Det är manuset och musiken som får skildra budskapet. Det som filmen vill förmedla sker lika mycket i de uttalade frågeställningarna som i det osagda. 

Det fungerar alldeles utmärkt att handlingen inte centrerar kring en huvudperson utan att den flyter fritt mellan olika grupperingar. Det bidrar bara till den sköna, sävliga rytmen. Den engagerar med oväntade diskussionsämnen istället för häftiga festscener eller självklara oneliners. Castingen är dessutom toppad med skådisar som Ben Affleck och Matthew McConaughey. Det sägs att McConaugheys mening ”Alright, alright, alright” är det första han sagt framför en kamera. Det är också skönt att se tonårskillar med flottigt hår som trovärdigt får dela på en futtig, avslagen öl och höra deras målbrottsröster spricka. Det pekfingerdansas i bilen och man debatterar meningen med livet och hur man säkrast får sig ett ligg. 

Jag vill även ge soundtracket en stående ovation. Det briljerar redan från första rutan med låten ”Sweet Emotion”. Men så gick också 1/6 av filmens budget till att köpa in rättigheter till låtarna. Om du vill se en förfestfilm och slippa buskis humor och korkad dialog är ”Dazed and Confused” ett av de absolut bästa alternativen. Jag vill också surfa omkring i en orangefärgad The Judge med ”Slow Ride” i lurarna och för en stund strunta i allt det där som kommer sen. För att avsluta med ett citat från Linklater själv: “Filmdirectors must see the world in metaphorical terms.” Det är precis så denna film ska ses, eller tolkas om du så vill.