DC League of Super-Pets 2022

Den där Lex Luthor är helt besatt av Stålmannen alltså. I sitt försök att oskadliggöra Kryptons finest lyckas den flintskallige fanboyen förvandla en bunt oskyldiga husdjur (nåja, de väntar på adoption) till mäktiga hjältar med superkrafter. Ändå kan hans besatthet inte mäta sig med den hos Stålmannens bäste vän, Krypto.

 

Krypto är förvisso världens mäktigaste hund men superlabben är också ett gigantiskt kyskhetsbälte. Clark Kent får inte ens nosa på Lois Lane innan rackan hoppar emellan i ett utbrott av svartsjuka. Hade inte Lulu, världens ondaste och mest hårlösa marsvin med Elizabeth Taylor-ögon och flärdfulla aspirationer på världsherravälde svävat in på scenen vet man inte hur det skulle sluta.

 

Lulu sjåpar sig inte, hon är förvisso en talker men också en doer - ett, två, tre så är Stålmannen och resten av Justice League besegrade och inlåsta och Krypto oskadliggjord med en liten dos Kryptonit. De enda som kan stoppa henne och hennes armé av supermuterade marsvin är Kryptos fyra nya vänner – boxern Ace, grisen PB, ekorren Chip och sköldpaddan Merton. Kommer Krypto lyckas hålla sin besatthet i schack och samarbeta med sitt nya gäng för att rädda dagen?

 

Ingen kan anklaga "DC League of Super-Pets" för banbrytande handling men Krypto och hans vänner är sympatiska nog att hålla på. Dessutom spelas den amerikanska versionen av stjärnor som Dwayne ”The Rock” Johnson (Krypto) och John Krasinski (Stålmannen) samt Keanu Reeves (Batman). De förstärks av begåvade komiker som Kevin Hart (Ace), Natasha Lyonne (Merton) och Kate McKinnon (Lulu). Den svenskdubbade versionen som jag såg har hyggliga insatser från framförallt de centrala rollerna men kan inte riktigt mäta sig mot den nivån.

 

"DC League of Super-Pets" är en rättfram animerad rulle som gifter familjefilmskonventionerna med superhjältegenrén. Animationerna är välgjorda och djuren, särskilt flickgrisen PB (som dessutom har filmens roligaste förmåga) är charmiga. Hantverket är kompetent men går inte särskilt mycket utanför ramarna – humorn känns oftast barnvänligt safe än riktad mot en vuxen Pixarpublik. (Montaget där Krypto fantiserar ihop framtidens mardrömsscenario med Lois Lane i huset är ett välkommet undantag.)

 

Den lilla ljusningen i mörkret är det olycksbådande pälslösa marsvinet Lulu vars främsta fritidsnöje är att konspirera för att förgöra världen och minnas den ljuva tiden som försöksdjur åt Lex Luthor. I en idealisk värld hade vi fått se en mörkare version av Lulu i en animation som luktar mer ”Kick-Ass” än ”My Little Pony”.

 

Som det är nu lunkar filmen tamt in sin bur av familjeunderhållning. Det är lite fart, lite humor och mycket ”vänskap övervinner allt". Men man får i alla fall kraftpaketet Lulu och en bedårande kattunge med maskingevär till svans på kuppen.