De bedragna 2017

Det är några år in i det amerikanska inbördeskriget när nordstatssoldaten John McBarney hittas svårt skadad av den unga Amy. Amy är en av flickorna som tillsammans med några äldre kvinnor lever tillsammans i en skola i den amerikanska Södern. Motvilligt går husets matriark, Miss Martha (Nicole Kidman), med på att ta in honom i sitt hem och väljer att inte rapportera händelsen till den egna armén förrän mannen mår bättre. Dynamiken i gruppen ändras snabbt av den nya närvaron med rivalitet och svår svartsjuka som följd.

”Det här är en historia som bör berättas av en kvinna” sa Nicole Kidman efter första pressvisningen i Cannes. Och ja, jag håller absolut med efter att ha läst premissen och går därför också in i salongen med ganska höga förväntningar. Som tyvärr inte riktigt infriades. Sofia Coppola lyckas tråkigt nog inte enligt mig med bedriften att hela vägen sätta sin prägel på detta, utifrån en kvinnas synvinkel, även om jag kan se att det är tanken. Men som det ofta är med tankar, stannar de mest just där, vid den.

Det här är alltså en film som handlar om ombytta roller och maktförskjutning. Här är det tydligt att det är han som är det tilltänkta objektet medan hon tittar och bedömer, vilket absolut både är uppfriskande och blir roligt. Tråkigt nog är i princip alla flickor och kvinnorna rätt ointressanta och väldigt trivialt skildrade, utan något egentligt djup alls, varför det ibland mest bara känns fånigt och humorn oavsiktlig. Jag lär helt enkelt aldrig känna karaktärerna tillräckligt väl för att känna med dem och köper därför inte heller deras nycker.


Den manliga närvaron kommer dessutom alldeles för tidigt in i bilden, innan vi lärt känna de som egentligen är eller åtminstone borde vara i fokus. Den goda tanken på henne som den med makten och innehavare av blicken riskerar därmed att fallera och vi har framför oss, som så många förr, fnittrande fruntimmer som åmar sig inför åsynen av en karl. Det hade gått an och jag hade förstått ironin och till och med bejakat fnittret, hade det inte varit för att vi träffar kvinnorna först efter att mannen gjort entré. Varför det blir han och hans agerande, hans entré i det här fallet, som kvinnorna tröttsamt nog reagerar på. Vips så är det plötsligt åter han som står där i centrum, som mannen alltid gjort, medan hon får vara ett reagerande bihang vid sidan.

Förutom de bristande karaktärsbeskrivningarna är delar av manuset riktigt bra och några dialoger så briljanta att de bör gå till historien. Något annat som briljerar är samtliga skådespelare och Nicole Kidman, Elle Fanning och Kirsten Dunst, men även Colin Farrell som den ende karln i ensemblen övertygar verkligen.

 

Bortsett från en inte helt lyckad bragd när det kommer till gestaltandet av henne som den drivande är ”De bedragna” trots sina svagheter ett underhållande och mycket intensivt kammarspel och en absolut sevärd film. Den klassiska kampen mellan könen är den röda tråden och även om jag gärna sett henne vara mer bakom rodret från början, är jag glad att hon till sist ändå sliter tag i det.