De fem legenderna 2012

Tomten, här avbildad som en rysk kosack med orden "Stygg" och "Snäll" tatuerade på sina väldiga underarmar, upptäcker till sin förfäran en dag att den elaka anden Pitch ("The Boogeyman") planerar världsherravälde, eller åtminstone att få vartenda barn på planeten att drömma mardrömmar och leva i skräck. Tomten samlar därför raskt de övriga väktarlegenderna - en sorts uppsättning mytologiska superhjältar som i tidernas början fick uppdraget från självaste månen att hålla alla barn trygga - för att planera en motståndsmanöver: Påskharen, Tandfeén, och John Blund, eller The Sandman som han ju heter på engelska.

Man värvar också den ansvarslöse och pojkaktige Jack Frost, som mest vill flyga omkring och blåsa vinterstormar och skapa intrikata frostmönster på fönsterrutor i hus där det bor barn. Den svenska motsvarigheten till Jack Frost borde närmast vara den litterära figuren Kung Bore som också är en personifikation av vintern, jag såg filmen otextad med engelska originalröster och vet därför inte hur man har löst översättningen.

Filmens största gåta är varför man har valt att anlita den drygt trettioårige Chris Pine till att göra den tonårige Jack Frosts röst. Jack lider i alla fall av problemet att inga ungar tror på att han finns. För detta mobbas han en del av Påskharen, som näst tomten står högst i status i det avseendet. Överlag handlar den här filmen oerhört mycket om att tro. Tomten tror på Jack som för att kunna tro på sig själv måste få barn att börja tro på honom och hela poängen med äventyret är att visa barnen att det är fint och viktigt och värt något att tro på legenderna. Frasen "You have to BE-LIEVE!" upprepas lågt räknat fyrahundra gånger. Om det blir tröttsamt? Ja, jo, lite.

I början tror ingen på skurken Pitch heller, men när han sänder iväg legioner av mardrömslika hästvarelser för att kidnappa barnens drömmar blir det minsann annat ljud i skällan. Pitch ser ut som en tredimensionell variant av Disneyversionen av Hades i deras filmatisering av "Hercules" och är perfekt ljudsatt med Jude Laws viskande röst. Tyvärr får han för lite plats i denna produktion som har en sjuårsgräns.

"De fem legenderna" bygger på en amerikansk litterär följetong som bara är några år gammal (och som jag inte tror är översatt till andra språk ännu). Det är tveksamt hur hög den här filmens angelägenhetsgrad är för barn som inte bor i USA, där exempelvis Påskharen, John Blund och inte minst Jack Frost har större plats i det kollektiva medvetandet.

Filmen är blixtrande vacker och färgglad till vansinnets gräns, men trots att den reducerar sig själv till en uppvisning i sentimentalitet under den andra akten känns den ofta ytlig och distanserad, mera som en uppvisning i animationskonst än som den hjärtliga action-saga man gör anspråk på att vara. Den starkaste karaktären bortsett från Pitch är den lille rundmagade och solliknande John Blund, delvis för att han inte kan prata och därför inte en enda gång häver ur sig att man måste "BELIEVE!"