De ljudlösa 2024

Året är 2008 och en grupp kallsinniga brottslingar slår sig samman för att genomföra det största rånet i Danmarks historia, mitt under finanskrisen som skakar om hela världen. Kasper (Gustav Dyekjær Giese), en passionerad men misslyckad boxare och omtänksam pappa till en ung dotter, accepterar en inbjudan att delta i kuppen för att säkra sin familjs framtid.

 

Den officiella beskrivningen av filmen antyder att rånarna delar samma ambition: att lyckas med det omöjliga. Om det dock är något ”De ljudlösa” inte lyckas med är det att övertyga om att kuppen verkligen är något annat än fullt möjlig. Filmen har en märklig brist på spänning och motstånd i äventyret där även de största motgångarna har enkla lösningar eller bemöts av slappa attityder. ”Hur ska de ta sig ur det här?” frågar man ju ofta i heist-filmer, men svaren den här gången är ofta lite för bekväma för karaktärerna.

 

Det finns dock sekvenser där ”De ljudlösa” verkligen fungerar. Den intensiva introduktionen lever upp till premissen och regissören Frederik Louis Hviid lyckas förmedla allt vi behöver veta utan att klippa. Allt utspelar sig inifrån en bil i en enda tagning, en klassisk idé som alltid riskerar att falla platt, men som i det här fallet är filmens överlägset bästa scen. Tyvärr bromsar ”De ljudlösa” efter det och växlar ner till en alltför låg växel som inte håller farten. Resten av filmen kämpar för att hänga med.

 

En hel scen ägnas åt att introducera säkerhetsvakten Maria (Amanda Collin), på ett sätt som antyder att vi kommer följa hennes resa också. På ena sidan skulle vi kunna ha rånarna som planerar och utför deras kupp och på andra sidan har vi Maria som står i vägen. Men istället ser vi knappt henne igen och när hon väl dyker upp på bild sker det oftast ur en annan karaktärs perspektiv. Maria får så lite utrymme i filmen att hennes introduktion nästan känns helt överflödig.

 

”De ljudlösa” har svårt att motivera varför karaktärer fattar vissa beslut och hur saker och ting ska eskalera dramatiken. De flesta i gruppen förblir tvådimensionella och många dialoger skulle kunna ske i vilken ordning som helst utan att det spelar någon roll.

 

Detsamma gäller för filmens geografi, som ständigt hoppar mellan städer i både Danmark och Sverige när scenerna skulle kunna ta plats vart som helst. Intresset väcks inte upp igen förrän långt in i filmen när vi bjuds på en till riktigt stark sekvens i långa tagningar, återigen inifrån en bil.

 

Istället för att bevisa varför historien bakom Danmarks största rån är en berättelse värd bioduken, börjar detaljerna mer och mer likna andra bättre heist-filmer. Inte riktigt i stil med ”Ocean’s Eleven”, utan snarare ”Heat” eller ”Inside Man”, fast utan en personlighet. Kameraarbetet är ofta smart, särskilt alla längre tagningar i en bil, men stora delar av filmen har inte mycket annat som står ut. Manuset snålar ofta med detaljer och berättelsen lyckas kännas utdragen trots att speltiden håller sig under två timmar. Många viktiga pusselbitar finns med, men få av dem sitter på rätt plats.