De-lovely 2004

”De-Lovely” är filmen om Cole Porter, en av vår tids mest inflytelserika kompositörer. I musikalform berättas historien om hans liv, både det i rampljuset samt privatlivet, äktenskapet med hans fru Linda och karriären. Ett liv fyllt av sång, dans, fester och kärlek, men även lidande och död – och där inget av dessa komponenter utelämnades i hans musikskapande.

Cole Porter är en man som lever för att skapa musik, men främst för att ha så kul som möjligt medan han fortfarande är ung. Där det finns ett piano, där blir det musik och sång, och alla runtomkring rycks gladeligen med i tonerna. Då och då hoppar några av dagens stjärnor, såsom Robbie Williams eller Alanis Morrissette, in i handlingen och står för underhållningen istället för Cole, utan att tänka på att det är helt fel decennium för dem…

I Paris möter Cole Linda, en världsvan och nyligen dumpad kvinna, som faller pladask för honom. Det dröjer inte länge innan de utbyter ringar och bröllopslöften, och Linda blir den som försöker få Cole att på alvar satsa på sin musik, då hon ser en potential Cole själv inte är fullt medveten om. Sökandet efter lyckan och framgången leder det äkta paret via Venedig till Los Angeles där en musikal med titeln ”Paris” sätts upp, och med hjälp från en man vid namn Berlin hamnar de till slut i Hollywood, som blir Coles stora port mot världen.

Förutom hans spikraka karriär mot toppen fokuserar filmen mycket på Cole och Linda Porters djupt komplicerade relation. Cole kan aldrig älska Linda på samma sätt som hon älskar honom, och det vet hon. Han lever gärna ett något ”Sex and the City”-inspirerat liv, ni vet - Samantha Jones och flickorna som gärna går på partyn och drar hem med nya män varje gång? Det gör även vår vän kompositören. Något som frun är smärtsamt medveten om men ändå väljer att acceptera, av ren kärlek till honom. Deras äktenskap blir mer som en överenskommelse, en deal mellan två parter – varken passionerat eller särskilt lyckligt, men på ett sätt ändå mycket speciellt. Och trots alla ”flings” var det fru Porter som blev Coles största inspirationskälla…

När skådespelare ska åldras på film med hjälp av masker och make-up blir resultatet ofta bara konstigt. Kevin Klines förvandling genom åren, från livsnjutare på 20-talet till den gamle man som många decennier senare ser tillbaka på sitt liv och sin karriär, känns dock trovärdig och är snyggt genomförd. Ashley Judd som döende tant ser för jävlig ut, bör tilläggas, men man lyckades i alla fall med en person, vilket är högst ovanligt – se bara på ”A Beautiful Mind” med Russel Crowe… Klines tjocka make-up tillåter visserligen inget avancerat minspel, men som gammal grinig gubbe skulle han övertyga vem som helst!

Superlativ som Delightful och Delicious beskriver ”De-Lovely” på dess filmaffisch, jag skulle vilja tillägga att den blir något de-långsam mot slutet, när det bara är några futtiga dödsryckningar kvar i Porters kropp och karriärens höjdpunkt över sen länge, men i övrigt är jag benägen att hålla med fullt ut. Sångnumrena är av blandad kvalité, en del är rena musikalnummer utan betydelse för handlingen, men de låtar som tydligt uppstår ur Porters liv, tankar och känslor är de vackraste. Sheryl Crows ljuva stämma i ”Begin the Beguine” och Lemars ”What is this thing called love?”, två hjärtskärande ballader, hör till de mest minnesvärda låtarna. Filmen i sig lär inte gå till filmhistorien så som Porter gjorde inom musiken, men är ändå ett måste för alla älskare av denna något sällsynta filmgenre.