De osynliga 2018

Audreys liv består av att driva ett dagcenter tillsammans med ett par väninnor. Hon sätter sina besökares välmående framför sitt eget och skulle göra allt för kvinnorna på centret. Men en dag kommer beskedet att centret måste stängas ner. På tre månader måste då Audrey och hennes kollegor få ut kvinnorna i arbetslivet, innan de tvingas hamna på gatan. De gör allt de kan för att nå sitt mål, de ljuger, drar i långsökta trådar, och det skriks och tjafsas. Men det går framåt.

De startar upp som en egen arbetsförmedling och börjar träna sina besökare i arbetsökande, och hjälper genom på alla steg i vägen ut i samhället, och det är en härlig resa vi får följa med på.

Att söka jobb är långt ifrån lätt, speciellt när man har blivit bekväm. Alla reagerar olika på dessa situationer, och det får vi se i “De osynliga”. Vissa hatar tanken på att börja jobba, vissa blir taggade men behöver hjälp, andra är kräsna och letar direkt efter drömyrken och inget annat. Det är lätt att hitta någon man känner igen sig i, om man har varit i en liknande situation.

Vissa karaktärer går igenom tuffare delar i livet och andra är lättsamma med skön humor. Min favorit är en äldre dam som sätter ärlighet över allt och nämner i alla arbetsintervjuer att hon har suttit i fängelse, vilket gör jobbet svårare för arbetarna gång på gång.

Det som sänker betyget en aning är att den är aningen lättsmält. Filmen dyker inte särskilt djupt i något av ämnena den tar upp, utan håller sig till att doppa tårna i ämnen som utanförskap, ensamhet och sökandet efter självförtroende. De dramatiska scenerna är korta och berör inte så mycket som jag hade önskat.

Överlag är “De osynliga” en härlig feelgoodfilm om fransk girl power, och om att ingenting är omöjligt så länge man arbetar mot ett mål tillsammans.