De ovanliga 2019

Den franska storfilmen ”En oväntad vänskap” (2011) får betraktas som ett sällsynt lyckat exempel i den nästan helt omöjliga feel good-genren (som i ungefär 98,7 av 100 försök spårar ur i ohejdad sentimentalitet och livströttande klichéer).

Ur ett kommersiellt perspektiv finns det i alla fall inte så mycket att orda om – historien om hur en rullstolsbunden aristokrat och en förortskille finner varandra trots socioekonomiska och kulturella olikheter är den mest inkomstbringande franska filmen någonsin. Hisnande 20 miljoner fransmän vallfärdade till biograferna, och de globala försäljningssiffrorna visade att temat har en universell dragningskraft.

Hollywood försökte naturligtvis profitera på detta faktum och producerade följdriktigt en sällsynt onödig remake med Bryan Cranston och Kevin Hart i huvudrollerna. ”The Upside” var helt renons på originalets relativa charm.

 

Det är inte alls omöjligt att filmhistorien kommer att upprepa sig med ”De ovanliga”, som alltså också kommer från regissörsduon Olivier Nakache och Éric Toledano. Precis som ”En oväntad vänskap” bygger berättelsen på verkliga händelser, och upphovsmännen i fråga har finslipat sitt signum till något som liknar perfektion – det är en film som är svår att prisa utan att hemfalla åt klyschor som ”varm”, ”livsbejakande”, och så vidare.

Men den här hyllningen till ett nedläggningshotat boende för svårt beteendestörda ungdomar bottnar faktiskt i sådana filmaffischomdömen. När människor som befinner sig på ett autismspektrum ska skildras på film blir det som bekant gärna välvilligt men stereotypiskt eller föga trovärdigt.

”De ovanliga” klarar den balansgången för det mesta. Många av skådespelarna har diagnoser i verkligheten, och det gullas inte med de enorma påfrestningar som deras funktionsnedsättningar medför, för individerna själva naturligtvis, men också för anhöriga och personal. Vårdapparaten är skadeskjuten av resursbrist och samhället i stort mår så klart bättre av att titta åt andra hållet.

En stor del av filmens behållning stavas Vincent Cassel, som spelar eldsjälen Bruno Haroche. Jag har personligen varit svag för honom sedan det brutala genombrottet i obligatoriska ”Medan vi faller” (1995), men Cassel har under sin tre decennier långa karriär sällan, och nog egentligen aldrig i engelskspråkiga produktioner, fått uppvisa något bredare register än självsäker och spjuveraktig tuffing. Här gör han istället en fumlig och tankspridd idealist som är svårt oemotståndlig.

”De ovanliga” kommunicerar sitt budskap med megafon, men utförandet är för det mesta fingertoppskänsligt och rörande. Nu väntar vi på – fasar inför – det amerikanska försöket. Ingenting kan gå fel! Det lär ju precis som i fallet ”En oväntad vänskap” finnas ett Excel-dokument med svarta siffror att utgå ifrån. Copy paste.