De sju samurajerna 1954

Handlingen är enkel: Japan, 1500-tal, feodalsamhälle - det är svettigt, dammigt och jävligt, speciellt om man är bonde. (Tänk dig Roskildefestivalen dag tre, när du fortfarande inte riktigt vant dig vid doften.) Befolkningen i den lilla bergsbyn utsätts ständigt för banditattacker, särskilt inpå hösten efter årets skörd. Männen i byn bestämmer sig därför för att anlita sju samurajer för att skydda dem mot de hemska busarna. Förste man att ställa upp är den vise Kambei som senare anställer ytterligare sex stycken ronin. Är då detta otroligt spännande? Absolut, om man är beredd att ägna 3,5 timme åt dramatiska Kalle-Anka klädda män som skrattar åt skämt ingen annan förstår. Men vill du se vem som kombinerade det först: slowmotion + ungmö förälskar sig i ung kämpe + grupp med hjältar som hjälps åt + män på en kulle, så är det hit du ska vända dig.

Bara introt är en tre minuter lång förklarande textpassage ackompanjerat av pampiga taikos. Men håll ut. Från första scen slås man nämligen av det häpnadsväckande fotot. Akira förstod sig på att utnyttja det svart/vita-formatet till max. Små detaljer som karaktärernas mönstrade kimonos ökar nyansskiftningarna och gör att varje bildruta blir attraktiv. Regissören spelade in varje scen med dubbla kameror för att vid klippningen ha ett större urval bilder. Det märks, för det är en fantastisk variation av vinklar och perspektiv. Vissa bilder är så vackra att man skulle kunna rama in dem som enskilda fotografier. Särskilt föll jag för de vita prästkragarnas kontrast mot de mörka trädstammarna. Även ljudeffekterna och musiken är intressant. Jag skrattade högt mot slutet när ungmön piper till för full halls. Det är gnisslande gångjärn och hummande män, men det blir aldrig skränigt högt, utan musiken och ljudeffekterna håller sig i bakgrunden och fungerar som en stämningssättare.

Trots att filmen enligt vissa är den första drama-actionfilmen så har Akira haft hjärtat på rätta stället. Till skillnad från nu är hjältarna inte nervgifts-släta och pumpade med anabola steroider. Här har herrarna härliga kulmagar, rynkor och de gråter faktiskt när deras polare dör. Det manliga ligger i deras enormt uppdämda sexuella frustration och att det runt varje hörn tycks finnas en kvinna i nöd med ett gråtande barn i famnen. Ungmön som har en fling med den unga wanna-be-samurajern är den enda tjejen som har repliker. Jag har full respekt för det eftersom filmen är från ’54. Vad som skrämmer mig är snarare insikten om hur lite genren utvecklats sedan dess :”Braveheart”, ”Gladiator”, ”Kingdom of Heaven”. 

Just jämförelsen mellan denna och nyare drama-action filmer får mig att förstå hur stort inflytande den måste haft. Inte bara för att den är nyskapande men också för att historien är känslodriven. Atmosfären andas deppighet, och är man ledsen så ligger man minsann kvar på marken i fosterställning och lipar tills det börjar regna. Det enda jag saknar är karaktärer som utvecklas detta på trots av Akiras gedigna förarbete med personporträtten. Det är bara lustigkurren Kikuchio som genomgår en större förändring. Trots den massiva speltiden får jag aldrig en chans att gå på djupet med några få utvalda personer. Därför blir jag inte riktigt emotionellt engagerad i hur det går för byborna och samurajerna. Det gäller även de mörka makterna som rör sig runt byn, banditerna, de har inte något ansikte. De är mer som en brutal, svart skugga som dundrar fram och slukar allt som står i dess väg. 

Sina få brister till trots är den fortfarande otroligt välgjord och intressant ur ett filmhistoriskt perspektiv, men jag tror det ska till en cineast för att verkligen uppskatta den. Om du gillar att Googla allt om filmen efter att du sett den, för att skapa dig en helhetsbild och kunna sätta in den i en kontext, så är du rätt publik.