Deadwood: The Movie 2019

Året är 1889 och trots att tio år har passerat sedan sista avsnittet är mycket i det lilla samhället Deadwood sig likt. Svordomspoeten Al Swearengen (Ian McShane) försöker hålla sin saloon The Gem flytande, hetlevrade Seth Bullock (Timothy Olyphant) upprätthåller lagen med sin U.S. Marshal-bricka i högsta hugg, alkoholiserade Calamity Jane (Robin Weigert) mumlar fram sina filosofiska utsvävningar, den alltid irriterade Doc Cochran (Brad Dourif) håller döden på avstånd och den virriga borgmästaren E. B. Farnum (William Sanderson) hunsas av den giriga affärsmannen och senatorn George Hearst (Gerald McRaney).

 

Det märks samtidigt att framtiden har klivit in, i form av exempelvis tågstationer och ringlande telefonlinjer. South Dakota är på väg att bli en del av de förenta staterna och uppståndelsen kring det är orsaken till att karaktärernas vägar korsas igen. Till och med de som hade lämnat Deadwood bakom sig, exempelvis bankdirektören Alma Ellsworth (Molly Parker), återvänder för ett sista firande. Gemytligheterna blir dock kortvariga när ett kallblodigt mord gör att gammalt groll bubblar upp till ytan. Förtryckta hämndbegär och vilande orättvisor får plötsligt luft igen och krutdurken tänds snabbt på.

 

Redan tio minuter in i filmen kände jag att manusförfattaren David Milch och regissören Daniel Minahan, som regisserade avsnitt i samtliga tre säsonger av serien, hade hittat tillbaka till berättelsens forna glans. Karaktärernas många nostalgiskt laddade möten är precis så finstämda som man hade hoppats på och samtliga i rollistan verkar inte ha haft några som helst problem med att bli varma i kläderna igen. Särskilt Ian McShane och Timothy Olyphant är en fröjd att se. Orden som lämnar deras munnar är lika makalöst välskrivna som under seriens storhetstid och stilen (ofta träffsäkert beskriven som neo-Shakespeariansk) är sammetslen i all sin vulgära härlighet. Den typ av nästan gudalikt grepp om det engelska språket som Milch har är det väldigt få som besitter.

 

Han är också så pass slipad att han med stadig hand styr bort från den mest sentimentala nostalgiporren och istället gräver på djupet och breddar tematiken. Serien handlade om hur en civilisation växte fram ur en smältgryta av kaos, våld och smuts medan filmens tack vare sitt tidshopp kan utforska konsekvenserna av den processen. Deadwood som samhälle är en långt mycket mer stabil organism än tidigare, men såren, smärtan och spökena finns alltid kvar. "We're all of us haunted by our own fucking thoughts, so make friends with the ghost, it ain’t going anywhere" säger en decimerad Swearengen medan hans lever håller på att döda honom långsamt inifrån, lika mycket ett resultat av hans drickande som ett metaforiskt straff för hans synder.  

 

I princip alla stora karaktärer plågas av sitt förflutna på ett eller annat sätt. Bullock valde trygghet och plikt framför sin äkta brinnande kärlek, avdankade Joanie Stubbs (Kim Dickens) har vilset tagit över det hak hon en gång flydde ifrån, Calamity Jane hemsöks av stupade vänner och Trixies (Paula Malcolmson) begravda hemligheter återuppstår och bryter sig loss ur kistan. Allt detta är skildrat med en pragmatisk melankoli som verkligen hugger rakt i hjärtat och tårarna är nära under flera av filmens skeden. Utforskningen av den komplexa och snåriga mänskliga naturen känns lika träffsäker här som i serien. Tiden läker inte alls alla sår, menar Milch, och jag håller med honom.

 

Utöver allt detta är "Deadwood" här snyggare och mer tekniskt fullfjädrad än någonsin tidigare. På förhand tänkte jag att den digitala och mer putsade looken skulle kunna bli ett problem men jag kapitulerade snabbt inför David Kleins magnifika foto. Även om jag gillar den tidigare stilen också så har det hänt väldigt mycket med de visuella möjligheterna för tv-serier under de tolv år som har passerat och allt har svängt åt ett mycket mer filmiskt håll, vilket märks tydligt här. Bildspråket är mer varierat och storskaligt, ljussättningen mer drömsk och känslan mindre dokumentär. Det jag kan sakna lite är skiten under naglarna, den smutsiga scenografin och svettiga känslan. Att Deadwood är en mer städad plats än tidigare är logiskt, men när till och med Calamity Janes kostym känns ren har det kanske gått lite väl långt.  

 

Sammanfattningsvis är "Deadwood: The Movie" allt det som fans av serien önskar sig. Den levererar både en fortsättning och en avrundning, en nostalgifest och en fördjupning, en hoppfull omfamning och en blick ner i den mörka abyssen. Den gör vissa smärre snedsteg (de onödiga tillbakablickarna från serien känns styltiga) men överlag är det en fantastisk bedrift på samtliga plan. Förvänta dig dock inte att du ska lämnas med en helt fridfull själ när eftertexterna rullar, för frustrationen över seriens avhuggna slut har nu istället övergått i frustration över att man gärna hade sett den här välkomna nytändningen resultera i mer än 110 minuter. Vad sägs om ytterligare tre säsonger?