Dear Evan Hansen 2021

Musikalstjärnan både kritiserades och hånades när han skulle upprepa sin succéroll från Broadway - en 27 år gammal man som spelar tonåring är i teorin kanske inte något framgångsrecept och det ser inte bra ut heller. Om det ändå vore den här filmens största problem men ack nej.

 

Musikaler på vita duken är alltid en svår genre, speciellt de som adapterats direkt från scenen. Det är en hårfin balans att lyckas få karaktärer som helt plötsligt brister ut i sång att kännas naturligt. Man har lyckats flera gånger (”West Side Story”, ”Grease”, ”Little Shop of Horrors”, etc.) men här funkar det tyvärr inte så bra.

 

Det kanske största problemet stavas tyvärr huvudrollsinnehavaren Ben Platt, som här upprepar rollen som den ensamma, ångestladdade titelrollen. Det är förståeligt att Platt fått rollen - inte bara för att han spelat den på scen och dessutom varit med och skapat den, men även för att han är en begåvad skådespelare och speciellt sångare.

 

Men han är för gammal och det både känns och syns. Dessutom är skådespeleriet som taget från scen. Han tar i från tårna och överanstränger sig. Man blir nästan stressad av den hetsiga rollprestationen, speciellt vid sidan av hans mer naturliga, nedtonade motspelare. Här får veteranproffs som Julianne Moore och Amy Adams stundtals glänsa i aningen otacksamma mammaroller.

 

Men även storyn - som uppenbarligen fungerade bättre på scen - haltar. Viktiga teman och budskap kring mental hälsa, ensamhet och utanförskap hamnar i skuggan av en generisk kärlekshistoria. Värst är dock upplägget kring huvudpersonen som nästlar sig in i en familj genom att ljuga upp en vänskap med sonen som begått självmord. Det hade passat bättre i en väldigt svart komedi eller psykologisk thriller.

 

Trots Evans sociala ångest är det svårt att relatera till eller sympatisera med honom. Man bryr sig mer om den utsatta familjen, speciellt dottern (Kaitlyn Dever) och hennes avlidna bror (Colton Ryan). Det är nästan som om filmen har fel huvudpersoner. Då är det inte tillräckligt med en del trallvänliga sånger och medryckande dansnummer - speciellt när övergångarna oftast är allt annat än smidiga.

 

Platt förtjänar kanske inte allt det hån han stått ut med för att han vill spela sin paradroll på vita duken trots att han kanske vuxit ifrån den. Vad han däremot förtjänar är en bättre möjlighet att visa prov på sin talang. ”Dear Evan Hansen” blir ännu en i högen av misslyckade musikal-filmatiseringar samt missade tillfällen att skildra tonåringars mentala hälsa.