Dear Santa 2024

När MovieZines redaktör efterlyser sina skribenter att utse årets värsta film blir det knivigt värre. Det är inte kul att klanka ner på folks livsverk, och 2024 har dessutom varit ett exceptionellt fint filmår (festivalfilmer inberäknade som får sina svenska biopremiärer i början på nästa år.) Så vad ska man välja när man faktiskt inte sett någon riktig satans skräpfilm?

 

Jo, det vill säga innan “Dear Santa” trillar ner i recensionsuppdragslådan som en räddande ängel (om man nu kan säga så om en film om Satan), för “Dear Santa” är, trots sitt finurliga upplägg, en rakt igenom usel film! Nedklankning här känns dessutom helt legitimt, för filmen är gjord av bröderna Peter och Bobby Farrelly med lättviktiga men underhållande komedier som “Den där Mary” och “Dum och dummare” bakom sig. Etablerad manusförfattare respektive regissör alltså som borde veta bättre.

 

Men “Dear Santa” lockade inte till skratt en endaste liten gång trots en energiskt spexande Jack Black. Filmen vet helt enkelt inte vilket ben det ska stå på. Men så är också hela manusidén baserad på en lek med ord. Liam (Robert Timothy Smith) är en snäll liten 11-årig kille som har det tungt hemma med grälande föräldrar (Brianne Howey och Hayes MacArthur). En familjetragedi nämns i förbifarten. Skolan är också tuff för Liam har inlärningssvårigheter och klasskompisarna retas, förutom vännen Gibby (Jaden Carson Baker).

 

Det närmar sig jul så Liam skriver sitt årliga brev till Tomten. Inte för att han riktigt tror på honom, men det kan ju inte skada i alla fall, om det nu finns 1% chans att han existerar. Men Liam har stavat fel utan att förstå det. Brevet är adresserat till Satan istället för Santa. Så även om figuren (Black) som dyker upp ur hans garderob har röda kläder och skägg, ser han inte riktigt ut som Liam föreställt sig Tomten…

 

Filmens största problem är nog att Satans karaktär är otydlig - han känns rätt så snäll och godmodig även när han vill lura till sig Liams själ. Nästa problem är målgruppen - vem är filmen gjord för egentligen? Julmagin har en påtaglig Hallmark-känsla. Föräldrarnas filosofiska religionsfunderingar känns riktade till vuxna medan Liams skolproblem är mer coming-of-age, som när Satan hjälper honom att imponera på en tjej i klassen genom biljetter till en Post Malone-konsert.

 

Man får förmoda att den tänkts som en bred familjefilm men inte ens den dynamiske Blacks clownerier kan rädda ett intetsägande, generiskt manus. Och budskapet - ska man vara snäll eller dum eller mittemellan? Karaktärerna är inte särskilt väl utmejslade heller. Småroller som trafikvakten och läraren spelar över som karikatyrer i barnfilmer, och en alltför lång scen tillägnas ett diarréskämt. Föräldrarna lämnar inget avtryck alls och Liam pratar snabbt och otydligt som barn gör. Lite mer coaching och tålamod från regissören skulle även ha hjälpt hans reaktioner som förvåning och rädsla, men allt skummas snabbt förbi.

 

Till sist har vi det märkliga slutet. Ja, ni får se själva. Men idén är ju kul och filmen duger som bakgrundsbrus - så länge man håller förväntningarna i schack.