Death Race 2008

I en alternativ framtid roar sig folk med att glo på dödsmatcher på fyra hjul som streamas live från ett rymningssäkert fängelse. De som deltar är landets grövsta förbrytare i hopp om att bli frigivna efter fem vinster. Fängelsets nykomling Jensen Ames (Jason Statham) har blivit inburad för att ha mördat sin fru – ett mord han givetvis inte begått. Den hjärtlösa fängelsechefen Hennessey (Joan Allen) erbjuder Ames att komma utanför murarna mot att han ikläder sig rollen som den maskförsedde föraren ”Frankenstein” – den ende fånge som vunnit fyra race. Det ingen vet är att Frankenstein dog i sviterna av sitt senaste lopp.

För att komma ut till sin nyfödda dotter ställer Ames upp i Henneseys charad och kör i kapp med pansarförstärkta, vapenförsedda bilar – ett lopp som kryddas av diverse vapen som aktiveras på vägbanan. Loppet filmas av Hennessey för att fånga bästa möjliga vinklar på slakten och förödelsen – till synes i kommersialismens och publikens intresse, men hennes extrema metoder vittnar om att det ligger en hel del personlig tillfredställelse bakom.

Direktörens motto verkar vara samma som regissör Andersons – ju köttigare desto bättre. Förutom att kräma på med onödigt högljudda och snabbklippta racingscener fokuserar Anderson här mer än någonsin på övervåld som hans ”Resident Evil”-trilogi inte kom i närheten av.

Jag är vanligtvis ingen förespråkare för censur, men ser risker med avtrubbning och brutalisering av publiken i den här filmen. Genomförandet av bilåkningen är tafflig – ljusår från Tarantinos stilövning ”Death Proof”. Här är bilarna bara ett spekulativt inslag av många, en smaktillsats i enkel drängfylla av blod. Tusentals tonårsgrabbarnas outplånliga fascination för extremsporter och tjutande bildäck säkrade efterblivna ”2 Fast 2 Furious” seglivade framgångar. Nu riktar producenter och filmbolag återigen sin hungriga blick mot målgruppen. ”Death Race” ger det namnet utlovar – spektakulära fordon och dödsfall blodiga nog att få nyslaktade grisar att likna sallatsblad.

Den svartvita intrigen får en att tro att filmen är baserad på en serie. Andersons vana trogen vilar även en tung tv-spelestetik över ”Death Race”. Man känner igen vissa kameravinklar och den dystra färg och livlösa estetiken från regissörens ”Resident Evil”. Karaktärerna är tunnare än rispapper och både skådespeleri och logik lyser med sin frånvaro filmen igenom. Statham kämpar på med lidande hundfejs men blir aldrig mer än en charmlös och löjligt välpumpad fattigmansversion av Bruce Willis.

Tidigt i filmen introducerar man kvinnliga kuttersmycken som förarnas ”navigatörer”. För att vara fångar ser de misstänkt lika ut Pussycat Dolls. Det hela är givetvis en genomskinlig och helt och hållet hjärndöd skenmanöver för att få in lite kjoltyg i filmen. Allens diamanthjärtade fängelseboss saknar såklart inte en viss lockelse. Man nyfiken på exakt vilket slags förhållande den kliniskt onda Hennessey har med sin sadistiske vakt – bra spelad av en obehaglig Jason Clarke.

Dessutom är det fascinerande – på samma sätt som en bilolycka – att höra normalt sett sofistikerade skådespelerskan Joan Allen, som gjort hyllade rolltolkningar i ”The Ice Storm” och ”Bourne Identity”, att använda orden ”cocksucker”, ”fuck” och ”shit on the sidewalk” i en och samma repliksekvens. Övningen i att spela mot typ borde gett en hyfsad lön på kontot. Vi får hoppas att repliken inte förföljer Allen på samma sätt som filmens iscensättning av fotgängarslakten i dataspelet ”Death Race” hemsöker mina hornhinnor.