Death Wish 2018

I kultrullen ”Death Wish” (1974) spelar Charles Bronson en välbärgad arkitekt som tar lagen i egna händer när hans fru och dotter blir brutalt överfallna i hemmet. Ställd inför faktumet att polisen inte förmår göra ett smack åt saken förvandlas han till en skoningslös antihjälte, som stryker omkring och avrättar kriminella på New Yorks gator.

När det nu är dags – hög tid, med Hollywoodmått – för en remake är skådeplatsen ett kritiskt morddrabbat Chicago. ”Dödsängeln”, som medierna döper den maskerade hämnaren till även den här gången, är kirurg. På papperet är det ett tacksamt grepp att låta läkare och förövare rymmas i samma person, eftersom de blodiga konsekvenserna på det sättet blir synliga och den moraliska aspekten av vedergällningarna konkretiseras. Att knalla ner brottslingar med automatvapen om nätterna för att sedan lappa ihop skottskadeoffer på akuten pekar ju mot en inre motsättning hos rollfiguren som hade varit intressant att utforska. Men det låter manusförfattaren Joe Carnahan och regissör Eli Roth bli helt och hållet.

Deras nyinspelning är på många sätt en kavalkad av missade möjligheter. Det sorgearbete som doktor Paul Kersey (Bruce Willis) ställs inför efter våldsdådet mot hans familj hastas förbi utan att vi som tittar får möjlighet att på allvar ta del av smärtan, och samhällets reaktioner på hans nattliga härjningar reduceras till ett enfaldigt ställningstagande av typen ”För eller mot”. Det käftas lite på några radiostationer i ett par montage, antyds att ”Dödsängeln” trendar i sociala medier.

Roth, som slog igenom på allvar med tortyrskräckisen ”Hostel” (2005) brukar ju också vilja provocera snarare än att problematisera. Kruxet är att vigilante-upplägget inte är särskilt radikalt år 2018. Om man inte bryr sig om huvudkaraktärens psykologi som i ”Taxi Driver” (1976) och är helt ointresserad av att placera idén i ett större sammanhang à la ”The Dark Knight”-filmerna – då kan man väl åtminstone bjussa publiken på en fläskig våldsorgie av typen ”The Equalizer” (2014), låta Bruce gå loss ordentligt på skurkarna? Ta sig an ett brottsyndikat eller två?

Istället blir ”Death Wish” en sorts halvmesyr som sannolikt inte tillfredsställer heller dem som hoppas på en så hög ”body count” som möjligt, eller väntar sig ”Die Hard” fast med en annan titel. Splatterfantasten Roth försöker i ren desperation att kompensera för detta genom att trycka in ett par riktigt geggiga detaljer, en mosad hjärna här och ett par fruktansvärda benbrott där. Han lämnar så att säga sitt ”signum”.

Originalfilmen inspirerade till en häftig debatt på sjuttiotalets kultursidor om juridikens begränsningar och individens rätt att beväpna sig. Den fick mycket kritik för att så gott som samtliga kriminella element gestaltades av icke-vita skådespelare – lyckligtvis återfinns här ett bredare spektrum av etniciteter på båda sidor om lagen – och bidrog till att den lätt åldrade Charles Bronson kunde spela hårding på film i ytterligare tjugo kommersiellt framgångsrika år. Myntets baksida var en räcka oinspirerade uppföljare som mest vältrade sig i det ultravåld som den första filmen åtminstone försökte låta bli att romantisera.

Men jag tror inte att vi behöver oroa oss för en sådan ovälkommen effekt den här gången. Och Bruce Willis karriär förblir, har vi ju lärt oss, orubbad.