December Boys 2007

Ibland måste man resa en lång och omständig väg för att förstå vad det är som faktiskt betyder något för en här i livet. Den föräldralösa kvartetten och de bästa vännerna Misty, Maps, Sparks och Spit, beger sig en sommar ut på just en sådan resa, utan att vara medvetna om det själva förstås. Barnhemmet de bor på och som drivs av ett katolskt nunnekloster, ger dem en varm decemberdag den bästa möjliga födelsedagspresenten, efter den att bli adopterad förstås. De ska få åka ut till en liten stad vid kusten på sitt livs första semester och bli inhysta hos ett äldre par.

Den långa och dammiga ökenvägen leder dessa decemberpojkar genom vackra och ödesmättade landskap ner till något av en märklig stad och en märklig, om än sympatisk, samling individer vid ett ändlöst glittrande hav. ”Det var som att komma till en helt annan värld där allt var möjligt”, yttrar Misty, filmens berättare, vid ett tillfälle. Inte helt konstigt med tanke på att de knappt sett något av världen utanför klostret. Allt är bäddat för en sommar av magi. Hållbarheten i de djupa vänskapsbanden pojkarna emellan testas dock ordentligt, då ett rykte om att ett ungt par i byn planerar att adoptera en av pojkarna, börjar spridas med havsbrisen. En inbördes tävlan om parets gunst tar här sin början.

Efter den sommaren skulle ingenting bli sig likt lyder filmens tagline och en av de bästa filmerna i den kategorin måste väl ändå vara ”Stand by Me”. Bättre film om vänskap, äventyr och coming of age har nog sällan, om någonsin, skådats. Den rör mig fotfarande till tårar mot slutet. Samma sak kan jag inte riktigt säga om ”December Boys” trots att det bränner till lite bakom ögonlocken av all sentimentalitet precis vid slutet. Det är en sådan härlig barndomssentimentalitet som jag är väldigt svag för.

På det stora hela kommer jag aldrig in i handlingen eller karaktärerna och det mesta är sig likt när slutmusiken bleknar bort. Filmen har en fin svävande och drömlik kvalitet och Australien blir stundtals vackert och nästan mystifierat i denna för mig tidlösa film, mycket tack vare den småmelankoliska musiken och det vackra fotot. Kanske är det även det som gör den så vag och otydlig. Om man hade tagit ut svängarna ordentligt, gått djupare in i karaktärernas känsloliv och till exempel vågat låta de småkufiga karaktärerna utvecklas eller de antydda myterna blomma ut mer, hade nog denna sommar känts riktigt magisk även för mig.