Defendor 2009

Jag anar skepsism i dörren. Det är fullt förståeligt. När gjorde Woody Harrelson egentligen något riktigt bra sist, "Zombieland" var fruktansvärt underhållande men knappast vad man vinner en Oscar på, och handlingen, som hämtad från "Kick-Ass" (utan att någonsin bli en kopia), kan väl på sin höjd ge en stunds schysst underhållning. Jag förstår skepsismen. Jag kände den, framför allt det sistnämnda exemplet, jag trodde det var en mörk liten komedi som jag inte hade några större förhoppningar om att tycka jättebra om.

Oj. Ibland har man fel.

Jag vill återvända till "Kick-Ass" en stund till, och jag vill återvända till min recension av den filmen. Där skriver jag om något som stör mig med den, och med "Iron Man", och det är när det av kreatörer och filmmakare finns en uttalad tanke om att det här är hur det skulle se ut om superhjältar fanns i vår värld - inga superkrafter, bara vanliga människor som gör ovanliga saker och så vidare - och så tar de ända snabbt till klassiska superhjältemanéer.

"Defendor" gör aldrig det misstaget. Inte en gång. Händelserna får ha sin naturliga orsak och effekt, och vad som händer med Defendor är vad man skulle kunna vänta sig hända någon som fick för sig kränga tights och sätta dit elakingar.

Det här är Peter Stebbings regidebut och hans andra filmade manus. Stebbings är en kanadensisk skådespelare med en stabil men inte jätteintressant resumé. Jag ska inte säga vad det säger om hans kvalitéer framför kameran, jag vet dock att jag vill se mycket mer av honom bakom. Uppenbarligen vet han i vilket fall vilka han ska sätta att agera.

Spela mentalfall brukar vara tacksamt men Woody Harrelson i titelrollen spelar ut utan att spelar över och är bättre än han varit på väldigt länge, jag skulle vilja gå så långt som att säga att det är en av hans bästa prestationer. Då gillar jag mannen skarpt i vanliga fall också. Kat Dennings ("Nick and Norah's Infinite Playlist", kommande "Thor") spelar en ung prostituerad som vilseleder Defendor för egen vinnings och/eller nöjes skull utan att tänka på konsekvenserna, vilket antagligen är rätt konsekvent för hennes liv, och jag tycker den visar Dennings (jag har egentligen inte sett henne i mycket mer än det här, gästroller i "CSI" är inget man (jag) brukar lägga på minnet) som en lovande aktris på uppgång.

Och att få se en gammal favorit som Elias Koteas är alltid, alltid, lika givande.

Stebbings kan även det här med musik. Från hjältemusiken i inledningen, som doftar av novellfilmer från ett naivt femtiotal, via det stämningsfulla mörka som perfekt följer historien, för att låta förtexterna rulla igång till Metrics "Help I'm Alive". Bara valet att avsluta en film med Metric är fullt tillräckligt för att föräras ett högre betyg.