Déjà Vu 2006

En färja sprängs i småbitar och 500 passagerare omkommer. Ett uppfiskat kvinnolik visar sig vara av extra intresse för New Orleans-polisen, då hennes brännskador ska se ut att härstamma från explosionen men obduktionen påvisar att hon mördades ett par timmar innan. Det blir snabbt också klart att hennes bil användes för att föra stora mängder sprängmedel ombord båten. Kvinnan blir agenten Doug Carlins främsta ledtråd – hittar han hennes mördare, har han hittat terroristen bakom färjedådet. Det börjar som ett avsnitt ur valfri ”CSI”-spinoff, men därefter tar historien en helt annan vändning – bakåt i tiden.

Intrigen i ”Déjà Vu” förlitar sig helt och hållet på ett fiktivt, högteknologiskt och givetvis topphemligt övervakningssystem som introduceras för Carlin när han erbjuds en plats i en nystartad brottsundersökningsgrupp. Bilder och kroppsvärmedata från en mängd olika satelliter kombineras för att skapa en tredimensionell, rörlig bild, där man sedan kan söka upp vilken stadsdel som helst och zooma och spela in som om man vore där med en videokamera. Enda kruxet är att det bara fungerar 4,5 dag bakåt i tiden, på sekunden (fråga inte varför). Polisen kan följa en gärningsman före, under och efter ett brott men bara om de vet exakt var de ska titta; man kan inte spola tillbaka eller följa händelser på två platser samtidigt. Och nämnde jag att man kan gå in och mixtra med gamla händelseförlopp?

Allt – och jag menar allt – hänger därför på att man som publik har lätt för att blunda för det mindre logiska. Denna uppfinning, på gränsen till science fiction, ger upphov till en del rent skrattretande scener, som när utredarna följer offret inne i hennes bostad dagarna innan hennes mord för att se om hon ändå inte går att rädda på något sätt; de kan se vem som ringer henne, samt vad hon skriver i sin dagbok. Filmens biljakt i två olika dimensioner samtidigt är lika delar spektakulär och fånig – i en vansinnesfärd följer Carlin, utrustad med specialkikare, mördaren eller rättare sagt den väg han körde för 4,5 dag sedan. Låter det kaotiskt? Det är det också. Jag tror en halvtimme ägnades åt dataskärmsstirrande och försök till att förklara det vetenskapliga som låg bakom. Några gånger röt Carlin till: ”Lägg ner jargongen, förklara så man fattar!” Det hjälpte inte.

Kopplingen till déjà vu-fenomenet är långsökt, om man nu inte vill se titeln som en hint till publiken: ni har sett det förr. Övervakningstemat är misstänkt likt en annan Tony Scott-film, ”Enemy of the State” från 1998 som även den producerades av Jerry Bruckheimer, och Denzel Washingtons snut känns som en rak upprepning av rollen som Keith Frazier i ”Inside Man”.

Har man däremot lätt för att köpa en handling där logiken tagit semester, är det bara att greppa popcornen och helt ge sig hän åt den ändå hyfsat spännande actionthrillern. Man vet vad man får när Bruckheimer står bakom rodret – high concept-action för hela slanten, snyggt bildspråk och tuff musik. Producentkungen satsar hellre på beprövade koncept än på att förbättra Hollywoods skamfilade rykte, och den fulingen lyckas oftast få det att gå hem. Men trovärdighet är något jag gärna eftersträvar, i alla fall i en film som i övrigt gärna vill kännas realistisk och visa upp en nutida värld. ”Minority Report” hade åtminstone vett nog att utspela sig i framtiden.