Den där Mary 1998

Ur komedigenrens perspektiv var det filmhistoria – den vanliga mainstream publiken hade visserligen introducerats till bröderna Farrellys rätt grova, pubertala humor i ”Dum & dummare” och ”Kingpin” men ögonblicket när Cameron Diaz smetar sperma i håret var banbrytande. Man skrattade och skämdes i ett. Idag slåss komediregissörer om vem som kan chocka mest med alla möjliga kroppsvätskor men 1998 var det – i brist på annat uttryck – fräscht.

En stor anledning till filmens framgång, som dessutom gör den överlägsen de flesta andra filmer på regiduons meritlista, är troligen att de efter floppen ”Kingpin” trodde att karriären var över. Inför sin sista film bestämde de sig för att gå hela vägen ut och göra den mest hejdlösa, svarta romantiska komedin de kunde tänka sig. Och det funkar. För i ”Den där Mary” är bröderna Farrellys kombination av mjuk romantik och grov, nästan parodisk humor på toppnivå.

Förutom de oundvikliga skämten kring avföring och kön samt slapsticken så finns här även en del fantastiskt rolig dialog. Den numer lite orättvist bortglömda Matt Dillon gör sin tveklöst roligaste roll, som en riktig douchebag till privatdeckare och har fått de bästa replikerna som han levererar prickfritt. Det blir på något sätt både rent karaktärsmässigt motiverat och därför oförskämt kul när han pratar om att en överviktig Mary blivit postorderfru i Japan på grund av dess ”sumokultur” eller att koppla fast utvecklingsstörda vid tvättlinor och låta dem springa fram och tillbaka.

Filmens kärna – och hjärta – ligger ju dock i romansen mellan den hopplöse losern Ted (Ben Stiller) och den överdrivet helylle Mary (Diaz). Det är ett ganska stereotypt ”nörden-och-snyggingen”-par men man bör påminnas att detta var långt innan nämnda stjärnors personligheter hade börjat mjölkas ur på vita duken. Båda, speciellt Stiller, är perfekt nedtonade och sympatiska vilket gör att man bryr sig lite mer om att de får varandra än andra romcom-par.

Den är även full av kul detaljer och biroller. Som Jonathan Richmans trubadur som med en trummande sidekick kommenterar filmens handling med diverse singer-songwriter-ballader (innan hans brutala öde). Lin Shaye som Marys solstekta, alkoholiserade granne med ohälsosam relation till sin hund. Eller karaktärsskådespelare som Jeffrey Tambor, Keith David och Richard Jenkins i underhållande cameos.

Det filmen lyckas så bra med är att ta för komedier typiska chockelement – tanter på droger, galna hundar, polisbrutalitet, fängelsevåldtäkter, etc. – och faktiskt göra dem roliga. Mycket är så överdrivet att det inte går att göra annat än skratta. Det är dessutom fortfarande kul trots att många moderna, mer vulgära filmer höjt ribban. Men vad som är viktigare är att det finns färgstarka karaktärer och en söt romans emellan galenskaperna.

Ett mindre minus är objektifieringen av Diaz. Det blir några scener för mycket där Dillon ska dregla över när hon byter om, även om det ingår i hans slemmiga karaktär. Filmen tappar lite luften också mot slutet, speciellt den bisarra situationen som uppstår när Mary ska tvingas välja ut en av sina knäppa beundrare. Men så fort Stiller börjar tokböla så blir det genast roligt igen. En 90-talsklassiker som åldrats väl.