Den döda flickan 2006

Jag bänkade mig med vissa farhågor när jag insåg att likheterna med "Nio liv" från förra året var många, också den med kvinnor i fokus och ett visst experiment med ett episodiskt berättande. Den däremot var så tråkig att klockarna inte bara stannade utan också vred sig ett halvt varv tillbaka. Lyckligtvis är "Den döda flickan" dess motsats och berättandet över fem stycken olika episoder följer alla en röd tråd som på ett eller annat sätt har en anknytning till en död kvinna som hittas i utkanten av Los Angeles. Alla från kvinnan som hittar liket till frun gift med mördaren och slutligen också den döda flickan. I och med flickans (tycker ”kvinna” hade passat bättre) död sätts en kedjereaktion igång hos kvinnorna, som var och en vaknar upp och får chansen att göra någonting åt sin nuvarande situation, hur ont det än må göra.

"Den döda flickan" har en gemensam nämnare i sina berättelser och det är enastående prestationer från exakt samtliga inblandade. Jag kan inte komma på när jag såg en sådan välspelad film senast där varje aktris bjuder på vad som känns som toppen av sina karriärer, där varje karaktär, trots all tragedi, är så full av liv och trovärdighet.

Man utnyttjar varje karaktär till fullo och trots att var och en av kvinnorna får begränsat med tid så fångas kärnan i varje berättelse otroligt skickligt, och speltiden för var och en är fullt tillräckligt. Mer tid eller om man begränsat antalet episoder och fördjupat sig i ett par stycken istället hade antagligen inte fungerat lika bra. Det är i denna form, när varje del blir ett koncentrat av den karaktären just här och nu så påtagligt stark att vi snabbt lär känna varje kvinna.

Karen Moncrieff (debuterade med "Blue Car") som både skrivit manus och regisserar är en intressant nykomling med en skicklig förmåga att hitta en bra balans mellan historierna och en fin känsla för dialog som sätter sig direkt hos åskådaren. Inga till synes nybörjarfel eller nerver alls, utan det är en imponerande djärvhet och trygghet hon visar upp så tidigt in i karriären, och hennes tillit mot publiken är skön att skåda. Hennes närvarande regi har fått ut det absolut bästa ur sina aktörer och jag är förvånad över att den aldrig fick någon plats på Oscarsgalan, åtminstone för skådespeleriet där filmen ensam kunde fylla ut varje nominering i de kvinnliga klasserna.

Filmen griper tag med sina starka porträtt och rörande levnadsöden, och därför tar det ett bra tag innan den vill släppa taget. En sådan upplevelse är mer än välkommen, speciellt med en ensemble som aldrig har varit bättre. Jag är lite förvånad över att säga det men "Den döda flickan" sprudlar av så mycket känsla och äkta liv i varje scen att jag har svårt att förstå hur jag kommer att se något bättre i år.