Den enskilde medborgaren 2006

Sedan drygt tjugofem år tillbaka är Galenskaparna och After Shave ett stående inslag i den svenska nationella kulturen. Sannolikt är det mycket få människor, tillhörande de vuxna generationerna, som inte har tagit del av någon av deras många produktioner. Bland de yngre åldersgrupperna är förmodligen denna siffra högre, men i och med att ”Den enskilde medborgaren”, som för övrigt är Galenskaparnas första film på nio år, har premiär, har de som ännu inte stiftat bekantskap med dessa komiker och satiriker chansen att göra det nu.

På försäkringsbolaget Oden är det kris. De fem direktörerna har gemensamt tagit bort sitt bonustak, vilket har resulterat i att de har kunnat roffa åt sig, i princip, obegränsat med pengar. Sanningens minut är dock nära och panik utbryter bland de skyldiga när de börjar inse att något måste göras snabbt för att rättsliga konsekvenser skall kunna undvikas. I samma stad bor och arbetar bröderna och lärarkollegorna Olle och Morgan, som tjänar hundra gånger mindre än försäkringsbolagets högsta VD och de försöker rätta till denna orättvisa på var sitt sätt. Direktören själv, Stig Roxby, är givetvis av en annan åsikt och förklarar löneskillnaderna i samhället genom att argumentera för tesen att lönen är proportionell mot människans värde. Själv irriteras han djupt över alla sina kritiker som har mage att kräva att han skall betala tillbaka sina ihopsamlade pengar. 

Att denna berättade historia bygger på den så kallade Skandia-affären, kommer knappast undgå någon och därför tänker jag inte slösa bokstäver på att informera läsaren av denna recension om detta. Och just denna tydliga koppling till den, i medierna, så omskrivna ekonomiska skandal medför att personerna bakom ”Den enskilde medborgaren” automatiskt får ett gynnsamt utgångsläge. För vem, de i den nämnda affären inblandade undantagna, blev inte upprörd när alla turer kring bolaget Skandia avslöjades? Eller för att uttrycka det på ett mer konkret sätt: det finns förmodligen få saker som irriterar folk så mycket som när några utvalda män med mycket makt (för det brukar alltid handla om män i sådana fall, inte för att män är mer oärliga än kvinnor, utan för att det nästan uteslutande är män som lyckats nå upp till de högsta positionerna i affärsvärlden) lätt plockar åt sig miljoner, medan de vanliga människorna måste själva arbeta i sitt anletes svett för att få ihop till mat och hyra. Därför brukar folk glädja sig åt när lurendrejarna med juridikens hjälp dras ner från sina piedestaler med dunder och brak. Ju högre fallet blir, desto bättre känns det för den genomsnittlige lönearbetaren, som samtidigt brukar förglömma eller förtränga att de flesta av vårt samhälles medborgare hade agerat på precis samma sätt som dessa, nu utskällda, direktörer om de bara fått chansen. Om vi bortser från det sistnämnda, är det just här som ”Den enskilde medborgarens” gynnsamma utgångsläge kommer in. För allmänhetens ilska över maktmissbruk och ekonomiska fiffel medför att varje skämt och varje chans till att driva med de nämnda lagöverträdarna tas tacksamt emot.

Nåja, det skojas inte bara med de nämnda direktörerna utan även med helt vardagliga situationer, vilka är minst lika roligt skildrade. Någon klockren komedi handlar det dock inte om här, dels då filmen har några dramafilmsinslag, dels då den är lite seg emellanåt och innehåller ett par skämt som faller ganska så platta till marken. Trots detta är den sevärd, och jag kan rekommendera den med gott samvete till alla er som vill tillbringa lite drygt en och en halv timme (själva filmen är en kvart längre) med att le och varva detta med ett och annat gapskratt. Med detta vänder jag mig särskilt till de läsare som tror att Galenskaparna är något som endast kan uppskattas av de sedan länge tillbaka vuxna generationerna och till både blivande och nuvarande lärare som kan hitta en del matnyttiga yrkestips i ”Den enskilde medborgaren”. Hade alla lärare varit som Olle och Morgan, hade skolkningen varit ett minne blott.