Den fantastiska räven 2009

Jag har absolut inget emot barnfilmer. Tvärtom kan det ibland vara än mer givande att se Pixar eller Disneys största stunder när man har fått lite erfarenhet. När det gäller Roald Dahls underbara barnböcker har det varit samma princip som Astrid Lindgren: underskatta inte barnen. I Dahls bok "Häxorna" luktar barn hundskit och förvandlas till varmkorv för att föräldrarna ska äta upp dem. Härligt elakt och samtidigt med en stor dos humor blandat med ironi.

När "Den fantastiske räven" kommer till bioduken känns det som helt rätt person som fått uppdraget. Regissören Wes Andersons blandning av empati, ironi och kolsvart humor känns som handen i handsken när han ska tackla den rätt enkla historien om en räv och hans familj. Filmen börjar med att herr Räv tillsammans med sin fru stjäl höns men han lovar att sluta när det blir klart att de ska få tillökning. Naturligtvis klarar han inte av det mer ordnande liv han har, två år, eller många rävår, senare planerar han en kupp mot tre livsfarliga män som alla bor nära rävarnas trädhus. Något som till sist kulminerar med en svettig jakt med rätt mycket snygga skottlossningar.

"Den fantastiske räven" har mycket roligt att både skratta åt och imponeras av. Animation hos figurerna är på topp, samtidigt har man också valt att hålla det lite enklare för en mer nostalgisk känsla och i många scener fungerar det utmärkt. Ibland är det på gränsen till för mycket CGI, men alla närbilder är skickligt fångade. Rösterna är perfekt tillsatta med en maskulin Clooney i titelrollen, medan Meryl Streeps lugna och moderliga stämma verklighetsförankrar de mest utflippade scenerna. Min personliga favorit är däremot Willem Dafoes härligt elaka tolkning av en otäck råtta. Inte så väldigt långt ifrån "Antichrist". Och det är bara helt sanslöst bra att man fått Jarvis Cocker att framföra en låt i en dockversion av sig själv.

Allt är däremot inte på topp. Trots att Anderson sällan sockrar sin anrättning finns det scener som känns mer Hollywood än Dahls originaltext. Och den roliga inramningen till trots, filmen känns ibland lite för barnslig för den vuxna publiken medan den på samma gång är för svår för den yngre. Pixars nästan oöverträffade sätt att få en historia att beröra alla oavsett ålder är inte lika tydlig här. Det känns inte som att många över 20 år, förutom Wes Anderson-fans, kommer att vallfärda till biograferna för att se den.

Det är svårt att sätta fingret på varför filmen till slut inte fungerar som en animerad film för alla, förutsättningarna finns absolut där, men när eftertexterna rullar är det en oroväckande tom känsla som infinner sig. Det behöver i sig inte betyda något, men om man ser en film som heter "Den fantastiske räven" så skulle det vara kul om man lämnade filmen med en fantastisk känsla, en oförställd glädje man hade som liten. Det gör man inte, men det är rolig och glad underhållning för stunden.