Den gråtande kamelen 2003

I det jättelika Mongoliet i inre Asien lever många familjer fortfarande som nomader. De bor i tält mitt i stäppen och förflyttar sig mest till häst och kamel. Det är glest och avstånden till närmaste granne är ibland flera kilometer. Ändå försöker man hjälpa och hålla koll på varandra så gott man kan. Främmande besök är sällsynta; därför är man nyfiken på gäster. Gästfriheten är stor och spontan.

Lille Ugda bor tillsammans med sin äldre bror, lillsyster, föräldrar och mor- och farföräldrar. Redan vid en låg ålder får han lära sig så mycket som möjligt om boskap och kameler. För de flesta familjer i dessa trakter är kamelen nästan helig. Kamelen är nästan som en del av familjen. Man livnär sig på den på många sätt: av dess mjölk och ibland dess kött, av dess ull som blir kläder och filtar, av dess ben som kan användas som enkla verktyg och barnleksaker och som transportmedel förstås. Kamelen kan som bekant färdas i flera dygn utan vatten vilket kommer väl till pass i öknar. Man sköter om den och respekterar dess vilja. Varje nyfött kamelföl ses som en välsignelse. Det bidrar till familjens välstånd. Normalt tar ston hand om ett nyfött barn eller föl fast ibland fungerar det inte som det ska. Som när kamelen som precis fött ett vitt föl av någon anledning stöter bort det och vill inte kännas vid det. Fölet behöver ju di och klarar sig inte på annat sätt. Något måste göras. Lösningen är att hämta en traditionell fjolspelare och låta den spela för ston tills hon låter fölet dia! Visst låter det märkligt och skeptiskt!

”Den gråtande kamelen” kretsar kring familjens dagliga liv och ansträngningar för att få kamelston att acceptera sitt föl. För dem är kamelen är livet. De har inte råd att förlora något så värdefullt. Alla, både gamla och unga är engagerade. Lille Ugda är visserligen bara 8 år gammal men han klarar redan mer för sin ålder och är tillräckligt modig och stark för att rida en stor kamel och tillsammans med storebror åka iväg till stan. Samtidigt är han ju ett barn och behöver också leka och ha skoj. För de flesta barn är en tv-apparat bland det roligaste och mest spännande som finns. De kan sitta i timmar som fastklistrade framför den och leva sig in i en tecknad historia. Det är helt normalt eftersom barns fantasi och tankar behöver stimuleras. Ugdas familj har ingen egen tv, något som Ugda så gärna vill ha, speciellt efter att ha sett på en hos några bekanta till familjen.

”Den gråtande kamelen” är en enkel men ändå intressant dokumentär. På vissa ställen känns den en aning tunn och kunde ha höjts mer och gjorts mer spännande. Slutet är dock sevärt och överraskande. Att följa familjens kamp för att skapa kontakt mellan kamelston och det nyfödda fölet engagerar och känns spännande. Man blir ju nyfiken på hur historien utvecklar sig. Ska musikern verkligen lyckas? Visserligen är historien om en kamel men för mig framstår lille Ugda som hjälten!