Den gröna milen 1999

Regissören och manusförfattaren Frank Darabont är främst känd som just "King-adaptör" då han bland annat gjort filmerna "Nyckeln till Frihet", "Den Gröna Milen" och "The Mist" som alla är mycket omtyckta. Darabont är lite av ett geni skulle jag vilja säga - något som dessa nämnda filmer vittnar om. I "Den Gröna Milen" kombineras allt det bästa hos King med allt det bästa hos Darabont och kulminerar i en känslomässig explosion som man sällan skådat. Darabonts manus, hans säkra regi och känsla för stil blandades med Kings mystiska berättelse och resulterade i en av de bästa filmer jag någonsin har sett och förmodligen kommer att se.

I de inledande scenerna möter vi en gammal man vid namn Paul Edgecomb (Dabbs Greer) som bor på ett äldreboende. Varje dag tar han långa promenader upp i skogen vid kullarna som ligger vid boendet och ingen förstår riktigt varför, vad pysslar Paul med där uppe egentligen? Dessa promenader är kopplade till hans förflutna, hans episka livsresa som han i tillbakablickar ska komma att berätta för sin vän Elaine (Eve Brent) och oss i publiken.

Paul tar med oss till Cold Mountain Penetentiary i Louisiana där hans yngre själv (Tom Hanks) jobbade som vakt för dömda brottslingar som inväntar dödsstraff. Det gröna linoleumgolvet på avdelningen gör att den kallas för "den gröna milen". När den enorma fången John Coffey (Michael Clarke Duncan) - dömd för våldtäkt och mord på två små flickor - hamnar på "milen" tar Pauls liv en drastisk vändning, från det ordinära till det extraordinära. Det visar sig nämligen snart att Coffey - som trots sin massiva kroppshydda är både ödmjuk och mörkrädd - besitter krafter som övergår gränserna för det naturliga. Detta ska komma att förändra både vakterna (David Morse, Barry Pepper, Jeffrey DeMunn, Doug Hutchison) och fångarna (Sam Rockwell, Michael Jeter, Graham Greene) på "den gröna milen" för all framtid.

"Den Gröna Milen" är kort sagt en helt perfekt film, och jag kan inte komma på en enda bildruta som jag skulle vilja förändra hit eller dit. Berättelsen, känslan och atmosfären attackerar mig, mitt psyke och mina sinnen med full kraft och det är smått överväldigande att se den. Likt lika mästerliga "Apocalypse Now" är "Den Gröna Milen" inte bara en film, utan en upplevelse. Båda är över tre timmar långa och hinner gå igenom hela ditt känslomässiga register. Man ser inte de här filmerna, man lever med dem. Vi följer med karaktärerna på deras resor och vår puls stiger när deras puls stiger, våra hjärtan krossas när deras hjärtan krossas och vi prövas när de prövas. Vi sitter inte i soffan och ser "Den Gröna Milen", vi befinner oss i Louisiana och inväntar döden tillsammans med Coffey. Alla filmer borde egentligen fungera på det här viset, men det är bara ett fåtal som lyckas ta det till den här nivån.

Den här enorma effekten bör både King och Darabont hyllas för, men också den fulländade rollistan. Tom Hanks och Michael Clarke Duncan gör några av sina livs bästa roller och för filmen framåt med säkerhet och tyngd. David Morse spelar inte en "bad guy" som han brukar utan är fullständigt fenomenal som en helt vanlig, mycket godhjärtad snubbe. Underskattade Barry Pepper är lika briljant som alltid och Sam Rockwell får spela ut ordentligt som en helrubbad galning. Om vi beger oss utanför "milen" hittar vi varma Bonnie Hunt som Pauls fru och Patricia Clarkson som hennes svårt cancerdrabbade vän, båda lika lysande som resten av casten. Mr. Jingles - en söt liten mus som är en av filmens största stjärnor - får man heller inte glömma bort.

Jag kan hålla på så här i månader, för varenda del, vartenda kugghjul i det här maskineriet är välsmort och sitter precis där det ska. Fotot, musiken, scenografin, allt. Det stannar aldrig till, det bara rullar och rullar och rullar fram med perfektion, omsorg och kontroll. Varenda scen, minut och bildruta. "Den Gröna Milen" är en berättelse om kärlek, gud och livet samtidigt som det är en berättelse om ondska, orättvisa och brutalitet. Den är mästerligt utförd ur alla avseenden och varje gång jag ser den föds mitt filmintresse på nytt, och kanske även jag själv i största allmänhet. Tveklöst den bästa Stephen King-adaptionen.