Den magiska leksaksaffären 2007

 Till Magoriums leksaksaffär kommer traktens barn för att låta sig förtrollas, då den är lika magisk och fantastisk som ägaren själv. När Magorium anser att hans tid på jorden är slagen utser han butikschefen Molly Mahoney till efterträdare och anlitar en stel revisor för att reda ut finanserna. Affären är i uppror och inget blir bättre av att revisorn vägrar att tro på magi och Molly tvivlar på sin förmåga …  

Återigen samarbetar Helm med en njutningsfullt excentrisk Dustin Hoffman och låter den rutinerade skådespelaren strö livsvisdomar omkring sig i rollen som Magorium, oändligt ung och gammal på samma gång. Magorium är inte på något sett en vanlig människa - hans 243 år på jorden skvallrar om den saken. Leksaksaffären speglar mannens sällhet – här flockas traktens barn för att förundras över äkta magi: studsbollar som försöker smita in i kundernas kassar, snurror som snurrar, flygplan som flyger och tåg som åker för egen maskin. Överallt syns fler färger än ögat kan registrera och affären bjuder på oskuldsfull glädje som aldrig tar slut. Demonstrativt börjar Magoriums leksaksaffär att revoltera mot sin ägares planerade hädanfärd – allt snabbare flagnar färgerna och stillnar leksakerna. Affärens stammis, den säregne pojken Eric försöker få revisorn Henry att inse att magi finns och Molly att återuppliva affären, men det ser mörkt ut. Är magin verkligen slut när Magorium gjorts sin resa till evigheten?

Under handlingens till synes enkla yta rör sig tuffa frågor om saker som hur man bäst kan förlika sig med döden och hur inre öppenhet och övervinnande av rädsla kan resultera i underbara saker. Den enkla historien undviker sympatiskt nog referensskämt som går över huvudet på sin huvudmålgrupp. Barnsligt blir det såklart och som vuxen bör man sky den svenskdubbade versionen, vars dussinstämmor knappast gör filmen rättvisa. Den grova översättningen vulgariserar dessutom originalets humor och subtilitet – exempelvis blir filmens lekfullt nedlåtande smeknamn för den stele revisorn, ”mutant” till det mer blöjkomiska ”rävfis”. Filmen tyngs också ner av det helt onödiga tilltaget att presentera den uppdelad i kapitel likt en bok – till skillnad från i sagan om syskonen Baudelaire funkar det inte alls naturligt och skapar störande avbrott. Skådespelarna gör dock en hedervärd insats med sitt fluffiga material - Zach Mills har en udda kvalitet som gör honom trovärdig som Eric och Jason Batemans tafatta stelhet snarast framhäver has inre värme. Portmans inre gnista är uppenbar för oss redan från början och hon tillför rollen som Molly älvlik charm med viss dos nödvändigt allvar.

De fyra figurerna i persongalleriet bildar filmens grundstenar och demonstrerar den för barnfilm pedagogiska devisen att vänskap kan gro från de mest oväntade håll. Men den egentliga huvudrollsinnehavaren från början till slut filmens mäktiga specialeffekter, den lekfulla omgivningen i en organisk och levande helhet, där tusentals noggrant utmejslade detaljer kan fascinera både gammal och ung. Specialeffekternas överflöd – som gränsar till Gondry - lyfter den magiska leksaksaffären över barnfilmens mittfåra. De starkaste bilderna blir till livsbejakande poetiska visioner - ett leksaksflygplan som målar en stjärnklar rymd och en sorgsen tygapa som vill krama om för att ge och få tröst. Det är vackert och stillsamt. Mycket är förvisso fånigt, men det är okej med tanke på hur få riktiga spelfilmer som finns för de minsta. Här finns inget onödigt våld eller elakhet och man undviker uppenbart moraliserande. Och även om anledningen till Erics utanförskap bland jämnåriga aldrig utforskas närmare, så anas det mellan raderna att det är okej att vara annorlunda. Det vore fint med fler tidlösa barnfilmer som poppar upp bland nutidens lekrum av actionspäckade datoranimationer likt gubben ur lådan.