Den makalöse Maurice 2022

Terry Pratchett är en av mina favoritförfattare, som även efter sin död förgyller min tillvaro med skönt humoristisk eskapism. Upptäckten av skivvärlden skedde samtidigt som tonårsångesten stegrade och särskilt ”Häxkonster” kantade min grådisiga snabbnudel-vardag med sköna tokigheter och skarp satir.

 

Barnboken ”Den makalöse Maurice” genomsyras av samma nerv, även om den riktar sig till yngre läsare. Nu, snart fyra år efter nyheten om en filmadaption, har den svensk premiär. Men det finns en anledning till att det gjorts otroligt få filmatiseringar av Pratchetts verk. Kombinationen av hans bisarra verklighetsbeskrivningar, intrikata karaktärer och ordlekar är nästintill omöjliga att översätta till rörlig bild. Även om jag vurmar för dem som försökt.

 

Berättelsen följer den feta, fluffiga och självgoda katten Maurice (orange såklart). Maurice är god vän med en klan spirituella råttor och pojken Keith som spelar flöjt. Tillsammans reser de land och rike runt för att lura människor på pengar genom att lösa deras ”plötsliga råttinvasioner”. Råttornas upplysta klanledare börjar dock få dåligt samvete och de kommer överens om att nästa by får bli deras sista. Väl där inser de dock att byn är märkligt tom på både råttor och mat. Ett mysterium som leder dem rakt ner i kloakerna och vidare ut i den mörka skog som omger byn där den riktiga råttfångaren sägs bo.

 

Animationsstilen kan lätt få en att tro att detta ska vara en lättsmält Disney-matiné om gulliga, pratande djur. Men i Terry Pratchett-anda är det mycket bisarrare än så. Parallellt med huvudstoryn pågår en berättelse om en barnbok där alla djurarter lever tillsammans i frid. En bok som klanledaren också dyrkar. Både Döden av råttor (a.k.a The Grim of Squeaker) och Döden hälsar på och guvernörens dotter, Malicia, för en konstant monolog kring berättelsestrukturer: karaktärsbågar, vändpunkter och fantasyklichéer som troligen passerar de flesta unga tittare förbi.

 

Nu såg jag filmen tillsammans med min kattokiga dotter som har ungefär samma unika humor som Pratchett. Hon älskade filmen. Särskilt då Maurice i sann kattanda väljer att låta sina vänner strida ”i fred” medan han sysselsätter sig med sin dagliga katttvätt. Eftersom den var på engelska fick jag dock översätta allt som sades och det blev en omedveten censur av Malicias långa meta-monologer. Och i ärlighetens namn tror jag ändå att dessa främst hade uttråkat min dotter. Det krävs en inbiten fantasynörd för att skratta åt kritik av ”en hjältes resa”.

 

Berättelsen hade mått bra av en mer säregen animationsstil i likhet med ”Wolfwalkers” eller ”Sagan om prinsessan Kaguya”. Att de låtit detta förbli ett udda barnverk fullt ut, i stället för att som nu delvis försökt anpassa den åt en större publik. Samtidigt är det inte jag som är målgruppen. Det är min dotter. Och för henne att få se en barnfilm där Döden är en av karaktärerna är trots allt smått underbart. Att jag dessutom fick berätta för henne om fenomenet råttkung är ett sant nöje. Även om jag inte visade några bilder. 

 

Dessutom behöver jag nu inte övertala henne om att vi ska läsa boken, vilket betyder att vi äntligen kan utöka vår repertoar med mindre självklara titlar än "Pippi" .