Den man älskar 2007

Lena (Sofia Ledarp) lever ett tryggt liv med sin nya make Alf (Rolf Lassgård). Bakom sig har hon ett förhållande med den våldsamme Hannes (Jonas Karlsson) som bestod av grov misshandel i tid ut och tid in. Lenas liv förändras dock dramatiskt när Hannes släpps ut ur fängelset. Ett plötsligt möte får Lena att börja överväga sin kärlek till Alf. Är verkligen hennes relation med Hannes avslutad?

Det tar ett tag för mig att komma underfund med att filmen faktiskt inte handlar rent konkret om mäns våld mot kvinnor. ”Den man älskar” tar upp moraliska dilemman om vad man kan förlåta, och om huruvida en människa kan förändras. Regissören Åke Sandgren väjer inte för det svarta, men jag tycker samtidigt att han inte riktigt går till botten med det. Jag antar att det har att göra med vad jag tycker är intressant, eller vad för frågor jag känner starkt för, men ”Den man älskar” blir mer en kärlekshistoria om kärlekens baksidor, än en frågeställning till publiken. Det finns scener där det hettar till, men de är inte tillräckligt många för att jag ska bli helt fångad.

Manusförfattaren Kim Fupz Aakesson bidrar med väldigt starka huvudkaraktärer, som intas av tre lika starka skådespelare. Samspelet mellan Ledarp, Lassgård, och Karlsson är klockrent de flesta gånger, och enskilt presteras det också. Jag kan ha problem med karaktären Lenas val, men i Sofia Ledarps händer blir det aldrig trovärdigt. Jonas Karlsson lyckas med att både vara otäck och sympatisk, vilket känns som en motsägelsefull kombination. Rolf Lassgård är som alltid briljant, och riktigt bra insatser verkar gå som på löpande band för honom.

Jag sitter ofta under filmens gång och vrider på mig, då det är mer obehagligt än förståeligt att se hur Lena sakta men säkert faller tillbaka i sin kärlek till Hannes. Så ”Den man älskar” är onekligen en film som väcker känslor och frågor, men ändå på fel sätt. Jag blir bara provocerad, och känner mig inte ett dugg klokare. Men jag lever hellre med det, än att få en förenklad förklaring, som Anders Nilssons ”När mörkret faller” led av. Åke Sandgren gör en modig film, och det är just filmens våghalsighet som tillsammans med skådespeleriet är styrkan. Som sagt hade jag hoppats på att bli mer omskakad än vad jag blev, och på det planet kan jag tycka att man istället kan vända sig till Björn Runges filmer. Han bjuder på samma intimitet, men gör det något bättre.