Den nya människan 2007

Tvångssteriliseringar hör till den mörkaste och mest makabra delen av modern svensk historia. En tid där kvinnor berövades förmågan att föda barn för att de ansågs som olämpliga. Där samhällets syn på moral skulle tillämpas i praktiken och den lilla människan rätta sig därefter. Det var antagligen det närmaste Sverige kom till Hitlers rashygieniska nazityskland. I ”Den nya människan” tar manusförfattaren Kjell Sundstedt, vars egen familj drabbades under den här tiden, upp detta ämne. Han skriver att han med filmen vill hämnas de oförrätter som drabbat oskyldiga, unga människor.

Gertrud (Julia Högberg), en ung flicka från en fattig familj, skickas till Odenslund, ett hem för flickor att lära sig dygdighet och flitigt arbete men också en plats där kvinnor steriliseras om de inte uppfyller de krav och normer som ställs. Till en början ovillig och ovetandes berörs hennes liv snart av de andra intagna flickornas. Inom kort inser hon också vad som pågår bakom väggarna på Odenslund och kampen för att inte bara fly utan också överleva blir med ens mycket mer komplicerad.

Det finns ett problem med svensk film. Med risk för att generalisera är det varken dysterheten eller historien, i vissa fall inte ens dialogen utan helt enkelt skådespeleriet. Det blir just sådär… spelat, teatraliskt och inte riktigt trovärdigt. Visst finns det undantag men att motsatsen blivit regel är synd och skam. De flesta i ”Den nya människan” har rötter inom teatervärlden. Inget fel i det, Maria Lundqvist och framförallt Lo Kauppi står för några av de mest intressanta inslagen i filmen men frågan är om teaterskådespeleri och filmskådespeleri är två vitt skilda ting och om de ens går att kombinera? Resultatet blir som oftast en blandning av bra och mindre bra scener där det naturliga flytet hindras av just dessa ojämnheter, detta överdramatiserande. Det är också det som slår en när man ser ”Den nya människan”. En historia så mörk och tragisk bör kunna slå an en nerv hos de flesta i sin publik också i sin mest enkla form. I filmformat har dock historien reducerats till en film om något hemskt istället för att vara den hemska filmen den kunde vara. Det är alltså en skapelse som inte lyckas få totalt grepp om sina tittare. Ett tråkigt faktum när det mesta andra klickar så bra. Kläder, platser och de flesta detaljer har man lyckats pricka in med precision och stort arbete. Ambitionen är klar och tydlig men resultatets helhet kunde varit så mycket bättre.

Missförstå rätt. ”Den nya människan” är trots sina brister, brister som få filmer kan undkomma, ett exempel på bra svensk film. Må detta vara ett litet steg på vägen men det är fortfarande viktigt att det görs liknande filmer. Att speciellt svensk filmindustri vågar ta verkligheten och skapa också utav det värsta. ”Den nya människan” är ett sevärt drama som återaktualiserar ett ämne som förtjänar all uppmärksamhet, framförallt här i Sverige. Historien är stark, intressant och viktig.