Den onda dockan 1988
Synopsis
Det enda 6-årige pojken Andy vill ha är en Good Guy-docka och får en sådan på sin födelsedag. Men denna docka - Chucky - har en själ som tillhör den notoriska mördaren Charles Lee Ray som innan han dog, förde över sin själ med hjälp av voodoo till dockan. När dödsfallen väller fram och sanningen om dockans onda natur kommer fram så förstår Karen och en kriminalinspektör att den sanna skräcken bara har börjat. Chucky planerar att föra över sin själ till en levande människa. Nämligen Andy…
Info
Originaltitel
Child's Play
Biopremiär
5 maj 1989
DVD-premiär
31 januari 2001
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Nordisk Film
Åldersgräns
15 år
Längd
Chuckys första äventyr håller fortfarande
Föga anade man att en film om en mordisk docka i rött, rufsigt hår och hängselbyxor skulle bli en sådan klassiker att den följdes av ett ständigt stigande antal uppföljare. Men första filmen om Chucky är fortfarande en ruggig thriller med sund prioritering på spänning framför blod.
En befängd idé som få trodde skulle funka - en skräckfilm om en mördardocka? Upplägget var inte helt nytt då Karen Black blev jagad av en huggtandad docka i sista delen i TV-klassikern ”Trilogy of Terror”. Detta var dock en riktig, seriöst menad långfilm om ett barns käraste ägodel som får eget liv och löper amok.
Men långt innan Chucky blev en mer komisk, ordvitsande figur i samma stil som Freddy Krueger så var Good Guy-dockan Chucky faktiskt riktigt otäck. Mycket för att man likt mästerverk som ”Hajen” och ”Alien” suktar publiken med skurkens uppenbarelse, vilket också trycker på filmens psykologiska vinkel där huvudpersonen Andy är en möjlig misstänkt.
Att dessutom ha en ensamstående mamma (Catherine Hicks) och hennes unga, onekligen charmiga son (Alex Vincent) som utsatta hjältar istället för de vanliga, sexiga ungdomarna är dessutom en befriande omväxling. Att en detektiv dyker upp för att rädda dagen känns överflödigt men funkar när han spelas av Chris Sarandon, skurken från regissören Tom Hollands debut ”Skräcknatten”.
Trots 30 år på nacken så är ”Den onda dockan” fortfarande en unik, spännande skräckthriller vars fåniga premiss vägs upp märkbart av de imponerande specialeffekterna och Brad Dourifs karaktäristiska röst som Chucky. Man känner med rollfigurernas hopplöshet av att utsättas för något så makabert som en levande docka, något ingen tar på allvar.
Idag har Chucky blivit ett skämt, även om de senaste filmerna försökt återgå till den ursprungliga tonen. Originalet har en eggande svart ton som gör den på ytan barnvänliga dockan desto mer skrämmande. Det är våldsamt men med fokus på terror snarare än detaljerade, blodiga mord som uppföljarna och andra filmer i genren ofta vältrar i.
Generationen som är uppväxt med trendiga rysare i MTV-tempo lär säkerligen finna Chuckys första äventyr aningen segt med sin tidsenliga envishet att ta sin tid. Men för dedikerade fans av skräckgenren, 80-talsfilm och inte minst stjärnan själv, Chucky så är det här en 30-åring som likt ett gott vin nästan bara blir bättre med åren. ”Don’t fuck with the Chuck!”
Men långt innan Chucky blev en mer komisk, ordvitsande figur i samma stil som Freddy Krueger så var Good Guy-dockan Chucky faktiskt riktigt otäck. Mycket för att man likt mästerverk som ”Hajen” och ”Alien” suktar publiken med skurkens uppenbarelse, vilket också trycker på filmens psykologiska vinkel där huvudpersonen Andy är en möjlig misstänkt.
Att dessutom ha en ensamstående mamma (Catherine Hicks) och hennes unga, onekligen charmiga son (Alex Vincent) som utsatta hjältar istället för de vanliga, sexiga ungdomarna är dessutom en befriande omväxling. Att en detektiv dyker upp för att rädda dagen känns överflödigt men funkar när han spelas av Chris Sarandon, skurken från regissören Tom Hollands debut ”Skräcknatten”.
Trots 30 år på nacken så är ”Den onda dockan” fortfarande en unik, spännande skräckthriller vars fåniga premiss vägs upp märkbart av de imponerande specialeffekterna och Brad Dourifs karaktäristiska röst som Chucky. Man känner med rollfigurernas hopplöshet av att utsättas för något så makabert som en levande docka, något ingen tar på allvar.
Idag har Chucky blivit ett skämt, även om de senaste filmerna försökt återgå till den ursprungliga tonen. Originalet har en eggande svart ton som gör den på ytan barnvänliga dockan desto mer skrämmande. Det är våldsamt men med fokus på terror snarare än detaljerade, blodiga mord som uppföljarna och andra filmer i genren ofta vältrar i.
Generationen som är uppväxt med trendiga rysare i MTV-tempo lär säkerligen finna Chuckys första äventyr aningen segt med sin tidsenliga envishet att ta sin tid. Men för dedikerade fans av skräckgenren, 80-talsfilm och inte minst stjärnan själv, Chucky så är det här en 30-åring som likt ett gott vin nästan bara blir bättre med åren. ”Don’t fuck with the Chuck!”
| 1 april 2018 10:00 |